Långfredagen - vad vi människor är och vad Gud gör

Förra veckans lördag jourade jag för sista gången för en tid framöver. Jag sov dryga 5h och var så pass pigg på morgonen att jag inte kunde ha fått sömn genast på nytt. Jag gick till kyrkan, deltog i mässan och firade resten av dagen med familjen.

På natten under en jour, när jag börjar ha varit vaken över 20h och ständigt anstränger mig till det yttersta för att vårda patienterna rätt börjar tålamodet ta slut. Jag börjar tala långsamt till både föräldrar och personal, som om de inte skulle förstå, och jag fräser och klagar åt och om patienterna. Nästa morgon när jag vaknar efter ett antal sovna timmar och börjar begrunda kvällens och nattens händelser skäms jag över mitt beteende. Jag som annars är så glad och samlad, har tålamod och är nyfiken vid varje ny patient beter mig som en cynisk, bitter och elak läkare mitt på natten. Vad händer? Ju längre fram nattens timmar lider avtar mina resurser att kontrollera mig själv och min sanna natur som syndig människa kommer fram. Att så bli avslöjad som den jag är, en eländig syndare, känns hemskt. Jag tvingas bekänna med psalmisten: "Ty jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig."

En bekant kirurg, en utan kristen världsåskådning, beskrev åt mig en situation när han under en operation hade förlamat en patient. Det var hans första större miss som läkare och han försökte beskriva den enormt uppgivna känslan när han var ensam med sig själv efteråt. Hur kunde han leva vidare med sig själv och sitt misstag? Skulle han nånsin kunna fortsätta som läkare? Hur skulle andra se på honom nu som människa och som läkare? Jag vet inte i vilket syfte han berättade detta åt mig, men hans råd till mig var att njuta av en liknande situation om jag nånsin skulle hamna i en sådan. Han menade nämligen att han i den situationen kunde känna vad det sannerligen är att vara människa. Hans synd var inte det han hade gjort, utan det han var. När all stolthet över egen prestation, över yrkesidentitet och över att man lyckas uppfylla andras förväntningar rämnar och man i sitt fall har tappat all kontroll då är det bara den råa nakna människonaturen kvar och i den naturen finns det absolut ingen skönhet.

De här två exemplen visar att varje människa, oberoende av om man tror på en allsmäktig, helig Gud eller inte, djupast vet med sig (och tidvis även tvingas märka det) att människan är en hopplöst förtappad syndare. Vi märker att det i vår egen natur inte finns något vackert eller något värt att prisas. Enligt vår rättsuppfattning kräver varje synd, varje brott, sitt rättmätiga straff. Som kristen grundar jag min rättsuppfattning på Bibelns ord, där det står att syndens lön är döden. Jag tror att denna dom gäller alla människor, även dem som inte tror på Bibeln. Enligt denna rättsuppfattning står vi inför problemet: vi är syndiga och vår synd förtjänar döden som ett rättvist straff.

Gud såg också människans problem genast efter syndafallet i Edens lustgård. Människan, som Han hade skapat till sin avbild, som Han älskade oändligt mycket, var och är på väg mot evig undergång. En fullkomligt helig och rättfärdig Gud kunde inte se mellan fingrarna på vårt brott, straffet för vår syndaskuld måste genomlidas. Gud ingrep och kom med en lösning. Det enda möjliga offret, en syndfri man, Hans egen son, skulle dö i vårt ställe och sona vår synd. "Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom."

Idag på långfredagen firar vi och minns vi vad denna man, Jesus, Guds egen Son, gjorde för vår skull på korset på Golgata. Han fick utstå hån och utsattes för grym misshandel av den romerska pöbeln. Människorna för vilkas skull Han dog övergav Honom. Vi kan räkna oss själva in i denna skara. Allt detta genomgick Han för våra synders skull. "Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningar skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.[...] Vem i hans släkte besinnar att när han rycktes bort från de levandes land, blev han plågad på grund av mitt folks överträdelse?"

För mig är långfredagens grymheter, Jesu omänskliga lidandes väg min största tacksamhets grund. Det underbara och ofattbara med långfredagens budskap är att det gäller alla människor. Alla har vi syndat och saknar härligheten från Gud och för all världens synd har Jesus lidit och dött. Detta gäller för mig och för dig. Om vi med den botfärdige rövaren bekänner vår synd och bekänner att vår dom är rättvis, om vi överger vår synd och vänder oss till Jesus som hänger spikad upp på korset trä, gäller för oss idag Jesus uttalade ord på korset "Amen, amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset."