NOSA – en helg i Norge

Nu har det gått en vecka sedan jag åkte iväg till Bergen väldigt omedveten om vad Gud skulle göra med mig under helgen. Denna veckas måndag hade jag ännu ett råddigt huvud om allting jag lärt mig på helgen. Jag försökte berätta om NOSA-konferensen på Studentmissionens samling, men allt det blev var ett rådderi av inspirationer :D Ändå blev många inspirerade av det jag berättade. Nu tänkte jag försöka skriva ner allt till pappers för att få ordning på tankarna.

NOSA (nordisk studentkonferens) är till för kristna som brinner för Studentmissionsarbete i de olika nordiska länderna, för att de skall få inspiration till arbetet och tillväxt i det personliga kristna livet. Såhär skrev jag i min understödsansökan till min församling, utan att veta exakt hur sant det var. Under NOSA gav Gud allt detta till mig, Han arbetade med mig på ett personligt plan och inspirerade mig också för arbetet bland de icke-troende studerandena i Helsingfors.

Länge har jag vetat att jag lämnar en del av mig utanför i diskussioner och i umgänget bland icke-kristna. Dethär var vad Gud arbetade med mig under helgen, Han visade det tydligt för mig och visade vilka uppgifter Han har tänkt mig till och vilka saker i mitt liv jag skall ge till Honom för att fullt kunna uppfylla min uppgift. När jag kommer hem från kristna helgen tänker jag ofta att "usch, nu måste jag tillbaka till världen". Ner från förklaringsberget. Såklart dethär känns jobbigt när jag sätter det jag fått av Gud under konferensen i en burk, tillsammans med en del av min personlighet, och med all kraft försöker dölja den burken, till slut också för mig själv. Istället skulle jag få komma ner från förklaringsberget och frimodigt berätta åt världen att "där uppe var jag", peka på Jesus och då själv också få vända mig till Honom.

Dethär med att berätta om Jesus åt icke-kristna fick vi undervisning i, både utifrån bibelstudier och också helt praktiskt, under NOSA-konferensen. Jag insåg att Gud har gett mig en gåva att vara social, att ha lätt för att umgås med människor, både kristna och icke-kristna. Tidigare såg jag dethär som en börda, att ha icke-kristna vänner, vilka mera förvärldsligar mig än vad jag påverkar dem och i vilkas umgänge jag boostar mitt ego. I viss mån är det en frestelse för mig, men Gud har gett mig detta som en gåva och Han kan vända allt detta till något gott. Jag insåg i Bergen att här är min uppgift, min plats, bland mina icke-kristna studiekamrater. Så undervisningen under hela konferensen var som riktad rakt till mig.

Hur då göra detta med att vittna? Under helgen talade bl.a. Richard Cunningham mycket om att vara människa. Gud har skapat oss till människor, också Jesus avsade härligheten i himlen för att bli människa. Just som människor är vi de bästa evangelisterna, när vi är som människor bland människor med våra problem, brister, tankar och vardagliga liv. En viktig fråga för mig som Becky Pippert ställde var att "hur många av er har varit rädda att berätta om er tro till era icke-kristna vänner?" och särskilt följande fråga väckte mig "hur många av er har berättat åt era goda icke-kristna vänner om att ni är rädda att bekänna er tro eftersom ni är rädda för hur de skall reagera?" Autch! Här är definitivt startpunkten för vårt vittnesbörd. Att bekänna rädslor gör oss mera mänskliga, lättare tillgängliga och vi tar upp katten på bordet. Väldigt enkelt.

Att sedan känna igen de människor som är sökare, dem som Gud verkligen kallar, det är viktigt. Varje människa är inte intresserad av Jesus. Men med dem som är blir vi tvungna att ta upp frågan. Vi skall lära oss att ställa de rätta frågorna, också i vårt vardagliga liv med människor. Inte bara skrapa på ytan, utan gå på djupet med människor som vi verkligen bryr oss om. Vi måste också komma ihåg att vara verkliga vänner, evangelisationen kommer först i andra hand när våra vänner blivit intresserade av den kristna tron och visar det, vi får inte ta människor bara som evangelisationsobjekt. Efter att Jesus-frågan är lyft upp på bordet är det viktigt att (med bibeltexter) visa vilken relevans Jesus har i nutid. Jesus är relevant, i familjeliv, i arbete och studier, i förhållanden man och kvinna emellan, i sjukdom, i skuldkänslor, i ensamhet, i allt. Och få är de som vet om det.

På ett personligt plan insåg jag att jag inte kan tjäna Gud fullt om jag bara ger mig till 70-80%. Detta leder dessutom till att jag vänder mig till mig själv för de resterande 20-30%. När jag vänder mig mot mig själv blir livet svårt, det blir inte det liv Gud har tänkt åt mig, för Han har inte tänkt att jag skall bära på massor bekymmer om skola, familj, framtid, pengar, min hälsa, mina vänner mm. Han har redan tagit allt detta, Han bar min synd och sjukdom upp på korset, Han har tagit emot mina böner för mina bekymmer och bär dem redan. Jag skall definitivt inte vända mig tillbaka till dem.

Han vill att jag vänder blicken uppåt från det som finns här på jorden. Inte så att jag är superandlig, inte alls. Men så att jag nog lever på jorden som människa, ärligt, uppriktigt, frimodigt, samtidigt kristen och människa, men så att jag ser Hans verkliga uppgifter för mig här i jordelivet. Jo, han har ställt mig i familjen, skolan och bland mina vänner som sitt vittne. Men det innebär mera än att bara vara där, Han har en hemlig plan som Han förverkligar genom mig. Eftersom jag som Hans redskap på jorden kan göra det han inte kan: att som människa tala till en annan människa. Att tala om Jesus.

För mig, att få se in i Guds hemlighet, är större än mitt vanliga liv här på jorden. Det ger mig dessutom perspektiv, vänder mig bort från mig själv, mot Honom och Hans mycket större plan, som jag inte alls fullt ser eller kan se i dess helhet. Men jag vet att den är större än mitt liv med alla dess svårigheter. När jag dessutom på så sätt överlämnar hela mitt liv till Hans förfogande tar jag bort min egen oro över mitt liv. Att leva i Guds ledning är inte att få veta ändpunkten och försöka låta Honom leda mig dit (och slutligen själv försöka komma dit i egen kraft), utan det är att bli ledd in i skogen och höra Guds röst säga ”hit skall du”.