En helg i Vasa

Tidigare, innan jag hade upptäckt glädjen med att åka av och an till Vasa, kände jag till en lek som hette ”byte i Seinäjoki”. Meningen med leken var att publiken skulle få ett gott skratt när skådespelarna byter kläder istället för tåg och jag tyckte varje gång att leken var lika rolig :D. Faktiskt för inte så många år sedan åkte jag sedan första gången själv med tåg till Vasa och fick uppleva bytet i Seinäjoki. Det var precis lika roligt som leken och mitt resesällskap fick njuta av min glädje den gången :)

Många Vasa-resor senare har bytet blivit en vardaglig grej för mig och även om jag ännu njuter av tågresor och den tiden jag får för mig själv under dem så är Seinäjoki nuförtiden också för mig bara en mellanstation där jag bara önskar att snabbt kunna byta tåg för att sedan fortsätta resan. Men när mellanstationen har mist en del av sitt humorvärde har å andra sidan ändstationen fått än så mycket mera värde.

Jag vill inte ta och förminska det värdet Vasa har för mig och därför tänker jag delge det faktum att jag upplever att mitt farande och arbetande (varsågod för sköna particip-former) i Vasa sommaren 2011 var Guds ledning. Nå, här kan man vara av olika åsikter beroende på om man tror på Gud eller inte, men detta är min åsikt. Av den orsaken känner jag att det för mig är så välsignat att få återkomma till Vasa gång på gång, såsom förra hösten och vintern och sedan denna helg efter en paus på 7 månader!

Vad är det som är så speciellt med Vasa då? Förutom att Vasa pga. sitt havsläge är vackert, som stad är tillräckligt liten för att man skall kunna röra sig bekvämt så älskar jag ju staden för dess människor – de vänner jag har där. Jag vet att varje gång jag har ett eller annat möte eller en praktik i Vasa kan jag ringa ett samtal och så har jag en bädd att sova i, varma yllesockor att låna, ett mysigt kök att fira kvällar och morgnar i med inbjudna vänner och jag vet att mig väntar roliga och givande diskussioner. Det är alltid en win-win-situation att åka upp.

Denna helg har jag fått diskutera mycket Studentmission. Ja har fått bli inspirerad för arbetet i Helsingfors av vänner som är aktiva i Vasa, fått idéer för bättre styrelseverksamhet, fått planera framtiden och fått en helheltsbild om vad som pågår inom den kristna studievärlden, fått blicka bakåt och helt enkelt fått stöd för arbetet i Helsingfors. Sådant stöd som gör att man orkar och vill fortsätta arbeta. Jag har till och med fått stöd för fortsatt missionsarbete efter studietiden. Jag får bekräftelse för att jag är i rätt uppgift i och med att jag känner en sådan frid, glädje och mening med arbetet inom Studentmissionen.

På lördagmorgon fick jag äran att vara inbjuden på frukost till en finsk-kenyansk familj och förutom att jag igen fick tillbaka min längtan till Kenya fick jag diskutera hur det ser ut i våra kyrkor i Finland idag och fick jämföra med kyrkan i Kenya. I vår kyrkan är det viktigt att vi stöder våra präster, som har det viktiga uppdraget att undervisa det rena Gudsordet, att vara herdar, så att vi kan bli undervisade och vi i vår tur kan gå vidare med det missionala arbetet, som hör varje församling till.

Vi talade också om hur vi förverkligar missionsbefallningen. Först och främst genom att älska – visa kärlek. De som står utanför skall förundras över både vår inbördes kärlek och den kärlek vi har att ge. Men efter det skall predikning av evangeliet följa (Rom.10:17) – här skall vi både hålla rätt ordning och använda oss av båda: kärleken och predikan. Om vi är dåliga på missionen, om vi är passiva, går för det första en del av prästens arbete om intet och för det andra kan han känna sig tvungen att göra vårt arbete. Låt oss inte låta det gå så. Och om vi tillhör en församling där vi fått nåden att få bra biblisk undervisning borde vi vara än mera angelägna om att föra just det budskapet vidare. Jag tror verkligen att kyrkorna i Kenya och resten av tredje världen och mellanöstern, där kristendomen sprids explosionsartat, skulle skämmas för oss om de såg hur bekvämt passivt vi lever.

Under diskussionerna under sen kvällskvist fick jag påminna mig själv om att jag inte skall bära det ensam som Gud har lovat bära för mig. Vi kristna är bara redskap, vi är inte själva i aktiv roll, Gud väljer våra kamper och ger oss krafterna för dem. Vi är väldigt begränsade i vår förmåga att göra något själv och en stor del av stressen och frustrationen kommer av det att vi tappar hoppet när vi försöker själv och inte genast vänder oss till Gud. Han har dessutom flera redskap, vi är inte de enda han kan använda. En alltid så viktig poäng, även om vi alltid har våra kristna vänner att vända oss till, är att hålla blicken fäst på Jesus och låta honom ge oss den frid och glädje som bara han kan ge (Fil.4:4-7, se under).

Till sist vill jag ge några goda poänger från Paulus brev till Filippi och därmed avsluta denna Vasa-resa. Kanske har jag lyckats lysa lite ljus över vad Vasa betyder för mig. Tack till er i Vasa, här ännu en hälsning till er: 3Joh.1:15.

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” Fil. 4:4-7