Gone up north

För juni och juli har jag åkt upp till Tkoski för att jobba som hvc-läkare i norr en sommar. På www.tyttaretterkkarissa.blogspot.fi kan man läsa mera om mitt och Miksus sommarjobbsäventyr. Sedan fortsätter jag som vanligt här igen :)

Biskopen och Efesierbrevet 4

Björn Vikström, vår biskop i Borgå stift, kom i mars ut med boken Mer än ord - Trovärdig efterföljelse i en kyrka på väg (Fontana Media, 2014). Boken är biskopens herdebrev, hans teologisk programförklaring. Biskop Vikström skriver för att "inspirera till samtal om kyrkans och den kristna trons uppgift i dagens finländska samhälle" (evl.fi/nyheter, 21.3.2014) samt för att teologer och präster skall kunna fördjupa sig mera i teologi (Kyrkpressen, 19.3.2014). Vikström konstaterar att det hör till biskopens uppgifter att syssla med teologi.

Biskopen har helt rätt: det hör till biskope att syssla med teologi. För att närmare bekanta mig med biskopens uppgifter bekantade jag mig med fyra olika källor: kyrkans hemsida (evl.fi, Stiften och biskoparna), biskop emeritus Eero Huovinens artikel Miten olla ja toimia piispana? (2006), finska lagen (nettilaki.com) och med Efesierbrevet 4.

På finska kyrkans hemsida beskrivs biskopen som en övervakare och vägledare av samt handledare åt församlingens präster. Detta stämmer bra överens med översättningen för det grekiska ordet episkopos= övervakare, fin. kaitsija. Biskopen skall främja en god arbetsgemenskap och samarbetet församlingar emellan. Biskopen skall se till att kyrkan håller sig till dess bekännelse, med vilken jag förstår bekännelseskrifterna. Biskopen ses också som kyrkans röst och som en opinionsbildare. Förutom övervakartjänsten och bekännelsen ser jag dessa andra som väldigt ytliga beskrivningar av biskopstjänsten.

Ungefär i samma linjer skriver kyrkolagen om biskopens ställning. Den tillägger att biskopen skall främja kyrkans enhet och poängterar att biskopen skall följa bekännelsen, kyrkolagen, kyrkoordningen och valordningen.

Huovinen, biskop i Helsingfors 1991-2010, analyserar i sin artikel biskopssynen från katolskt perpektiv. Enligt den katolska modellen har biskopen tre maktämbeten: ordineringen av präster, undervisningen och det administrativa ämbetet. Huovinen skriver att biskopen bör lyssna till den vanliga kyrkbänksbesökaren ( fin. rivijäsen). Till detta hör att biskopen inte har makt utöver kyrkfolkets troskunskap eller de troendes samvete ( lat. sensus fidelium). Med detta menas att biskopen ger undervisning i trosfrågor och moral hierarkiskt von oben, men kyrkfolket har genom den Helige Ande förmågan att skilja mellan människans och Guds röst, dvs. om läran stämmer överens med apostolisk förkunnelse. Här tycker jag att Huovinen slår huvudet på spiken.

Huovinens informativa artikel fortsätter bra med att biskopens viktigaste uppgift är att bevara trons skatt och ge den vidare i sin tid. Han beskriver hur biskopen skall förmedla trons andliga tradition och vara förvaltare av Guds goda nåd enligt den nådegåva han fått (1Petr 4:10). Också Huovinen betonar biskopens uppgift som bevarare av enhet. Därtill tillskriver han biskopen uppgifterna att predika, agera som liturg, dela ut sakramenten och förmedla syndernas förlåtelse. Dessa uppgifter skall biskopen bevara på första plats i sitt stift. Allt som allt tycker jag att Huovinen betonar de viktigaste uppgifterna en biskop har: att bevara tron och hjälpa församlingsmedlemmarna att bevara den samt att tjäna i tjänsten som präst.

Till sist kommer vi till Efesierbrevet: "Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus." (Ef. 4:11-13)

I jämförelsen av dessa fyra källor om biskopens uppgifter stiger ur Efesierbrevet fram precis det som Huovinen poängterar, att utrusta de heliga i sin tjänst, dvs. att hjälpa den vanliga kyrkbänksbesökaren i sitt trosliv och i sin uppgift. Därtill lyfter Efesierbrevet upp att biskopen skall uppmuntra tillväxten, mognaden i tron, till den grad att vi är helt uppfyllda av Kristus. Biskopens uppgift som främjare av enheten i Kristi kropp poängteras i alla fyra källor.

I ljuset av dessa källor vill jag analysera biskop Björn Vikströms herdebrev. Jag har inte läst boken, utan bara recensionen av boken och intervjun av biskopen i Kyrkpressen. Han nämner två specifika ämnen som han tacklar i boken: vigseln/välsignelsen av homosexuella par och kvinnoprästmotståndare. Det förstnämnda argumenterar han för i boken, han säger sig ha svårt att se att kyrkan inte skulle välsigna borgerligt vigda homosexuella par. Angående kvinoprästmotståndare säger han att dessa är de enda han känner att han måste fördöma.

I sitt herdebrev uppfyller han uppgiften som övervakare: han ser smärtpunkterna i kyrkan idag och tacklar dem och ger eventuellt också teologiska argument för sin ståndpunkt. Att han fördömer kvinnoprästmotståndare förstår jag att han ser som att främja god arbetsgemenskap och församlingssamarbete: alla måste kunna samarbeta med alla. Men här lämnas på flit de konservativt bibeltrogna teologerna utanför. Som kyrkans röst och opinionsbildare rättar han sig efter den otroende världen och ger inte verkligen ut den vanliga kyrkbänksbesökarens röst. Till hans försvar rättar han sig dock efter kyrkoordningen.

Av Huovinens syn på en biskops uppgifter tvivlar jag inte på att Vikström uppfyller det administrativa ämbetet. Men i ordinationen lämnar han utanför en stor skara präster som kunde uppfylla prästens uppgift som undervisare, liturg, förvaltare av sakramenten, förmedlare av förlåtelsen och som stödjare av de enskilda församlingsmedlemmarna i enlighet med Efesier 4. I fallet Karleby (Kyrkpressen, Missnöje med processen i Karleby, 3.3.2014) utövar biskopen dessutom exakt den von oben makten som Huovinen skriver att biskopen i enlighet med sensus fidelium inte skall utöva mot församlingens samveten.

Eftersom alla fyra källor tog upp bevarandet av enheten, där Efesierbrevet tillägger enheten i Kristi kropp vill jag skriva om det också. Ur enheten lämnas nu bort kvinnoprästmotståndarna, de som tar hela Guds Ord till punkt och prick på allvar. Att biskopen dessutom argumenterar för välsignelsen av homosexuella par, vilket tydligt är obibliskt, främjar inte enheten i Kristi kropp. Enheten baserar sig på en kärna, den kärnan är Jesus Kristus framställd i evangelierna och Hans Ord, som Han själv säger är hela Bibeln. Den enhet som biskopen med dessa två smärtpunkter uppnår är inte enheten i Kristi kropp. Det är en enhet utanför den. I den enheten leds den vanliga kyrkbänksbesökaren bort från trons skatt och Guds goda nåd.

En dag av jobb, bilar och slask

Igår avslutade jag min stressiga vardagsvecka med en skön lång cykeltur i solsken och blåst. Irriterande väder i motvind, men desto härligare i medvind. Cykeln rullade på och det kändes som sommar (om man bortser från +2 grader och frusna tår och kinder). Kröp i säng i god tid för att få mina 8-9h sömn och stiga upp för veckans sista utmaning: 14h arbetsdag. Totalsaldot för denhär veckans arbete i form av skola, möten och läkarjobb blev 54h!

Jag tackade Gud för en gott soven natt, åt min frukost och stack iväg. Jag inser först nu vilken välsignelse det var att jag fått sova så gott varje natt och var skarp idag. Det hade kommit ca 10cm snö under natten, på morgonen fortsatte nederbörden och hårt slask täckte alla gator. Inga plogbilar i sikte denna morgon ännu. Tavastvägen gick ännu ganska bra att köra längsmed, Lahtisleden åkte vi 80km/h på och enstaka våghalsar vågade köra på omkörsfilen. Att byta till Borgåledens ramp var en liten utmaning med snöslask som bilister innan råddat upp, men kom på Borgåleden, något försenad i tidtabellen.

Här kan jag inflika en liten kuriosa om bilen jag körde. Märket heter Kia och det är en korsning mellan en bil och en mikrovågsugn. Precis så praktisk är den då som bil i finskt vinterväder. Den lilla pafflådan hade ingen chans mot 10cm slask, för att inte tala om den extravaganta ABS:n, som blinkade "det-är-halt"-bilden om vartannat och sköt ner bromsen i 80km/h. Härligt! Som tur fanns det ändå en CD-spelare så jag kunde lugnas ner av tysk lovsång under färden.

Borgåleden var ganska tom på bilar, men en välsignelsens man körde 80km/h framför mig hela sträckan till Borgå. Han och mina sovna nätter var nog Guds räddning till mig! Vägen var en enda slaskhög, jag försökte i min idioti åka förbi bilen framför, vilket resulterade i två sladdar med den lilla mikrovågsugnen i 80km/h på en motorväg! Inte en känsla jag vill uppleva pånytt. Ett under att jag hölls på vägen, vet inte riktigt hur det hände. En terrängbil lyckades komma förbi och strittade hela vindrutan full med våt, hård slask och piskade pafflådans sida med samma sörja. Resten av sträckan var hela omkörningsfilen helt oåkt, ingen idiot skulle ens ha försökt sig där. Till slut var vi en lycksalig kö på ett tiotal bilar som åkte 60-80km/h till Borgå. Läkaren var försenad, men helskinnad på jobbet 08:07.

Jag hade bett om en lugn arbetsdag. Hmm, Gud svarar på bön, men inte alltid som vi vill. Jag hade av misstag också bett att det skulle få vara en dag att vittna, kanske Gud svarade på den bönen i alla fall. Under hela arbetsturen hade jag 4 patienter/h. Jag var lycklig över min stora matsäck, för när jag kände mig helt överöst av jobbet, kunde ja ta en snabb paus och äta ngt gott från den fulla Citymarket-påsen. Namnam! Jag hade undgått en bilolycka med Guds beskydd, men många patienter hade inte. Sen fick jag göra en hel del saker jag inte gjort förut (och det var bra träning) och så naturligtvis de oändligt många flunssapatienterna. Otroligt nog blev klockan äntligen 22, jag kom ut och såg de snötomma gatorna och gasade hem på 45 minuter :)

Lessons learned: Gud välsignar och bevarar, jag skall alltid se till att vara pigg och jag skall ta väderlek (spec. snö) i trafiken på allvar. Och jo, ja tycker inte om att köra en Kia.

Slutet gott, kvällste gott! Tack Jesus för denna dag!

Morgonstund har guld i mund

Jag är definitivt en morgonmänniska. Jag älskar morgnar, speciellt tidiga, soliga vår- och sommarmorgnar. Denhär veckan har jag otroligt mycket program och jag har blivit tvungen att planera noggrant dagens timmar för att hinna med mat, sömn, motion, vänner, studier, jobb och möten. När tidtabellen är knapp måste jag ta min egen tid på morgonen istället för att sitta uppe sent på kvällen. Egentligen är den pigga morgonstunden verkligen mera guld värd än den trötta kvällskvisten.

För att förgylla dessa mina morgnar har jag satsat på frukosten: mycket frukost och god frukost samt läsning (först Bibeln, sedan Helsingin Sanomat) samtidigt . Här följer nu tre bilder från olika frukosttillfällen. Jag vill tipsa er alla: ta tid på morgonen och gör frukosten speciell - det ger krafter för hela dagen och veckan!

Good Life Coffees second breakfast på lördag

Måndagsfrukost med Becca och Henrik på Kahvila Sävy, Aleksis Kivigatan 12

Tisdagmorgonens second breakfast på Järnvägstorget i närtåget

Konceptet ledig lördag feat. Good Life Coffee

Vakna kl 10.30, morgonandakt, lång frukost med en tjock Hesari och lugn bakgrundsmusik. Såhär vill jag att varje lördag börjar. Lite före kl 12 börjar solen skina in i vardagsrummet och jag inser att det snart är eftermiddag. Hänger upp tvätten och förnimmer ett kaffesug. Denhär veckan har ja stressat och druckit för mycket kaffe, min mage tål tyvärr inte mera den kombinationen.

Trots min känsliga mage vill jag ändå fira denna lördagseftermiddag med en god kopp kaffe. Byter bort pyjamasen, sitter en stund framför bokhyllan och bestämmer mig för att ta med Peter Halldorfs Drick djupt av Anden. På Tredje Linjen 17, några hundra meter från mig finns mitt favoritcafe: Good Life Coffee. De gör den godaste cappuccinon och också magvänliga aeropress. Bönorna är främst rostade i Berlin och hela lilla cafeet andas Berlin-stämning.

Jag får gå i vårigt, totalt vinterögonbländande solsken upp för backen. Denhär lördagen är cafeet igen fullt, jag får en lugn hörnplats med min latte och croissant och boken. Människorna byts ut och många stamkunder kommer in för att konversera med baristorna. Otroligt mysigt. Slutligen får jag inte mycket läst i boken och kaffet är uppdrucket. Min lediga lördag fortsätter med lunch och en lång cykellänk i den gassande solskenet. Äntligen är det vår och cykelsäsong!

Good Life Coffee, Kolmas Linja 17

Das sei alle meine Tage - Tysk lovsång i fastetiden

Varje år inför fastan har jag i olika sammansättningar av min bönegrupp fått sätta upp fastelöften. Vi har för gruppen och sedan personligen valt saker som vi vill fästa oss vid under fastan för att komma närmare Gud och ge upp det i oss som skiljer oss från Gud. Det som man vanligtvis uppfattar med fasta, att avstå från mat, har det oftast inte varit frågan om, utan mera att avstå från världsliga saker och istället öka saker i ens liv som för en närmare Gud: bön, bibelläsning och lovsång.

Många gånger stöder faktiskt lovsångerna mig i min fasta: de fäster uppmärksamheten på Jesus och ger en vilja för bön och bibelläsning. Jag tänker nu dela med mig en av mina absoluta favoritlovsånger. Den är på tyska, har inte översatt den, budskapet är enkelt och ärligt: min dagliga längtan och dagliga fråga är att och om Herren regerar i mig. Läs och njut, tyvärr finns den inte att lyssnas till online.

Das sei alle meine Tage
1. Das sei alle meine Tage
meine Sorg' und meine Frage:
ob der Herr in mir regiert?
Ob ich in der Gnade stehe?
Ob ich zu dem Ziele gehe?
Ob ich folge wie Er führt?

2. Ob ich sorglos nichts versäume?
Nichts aus Lässigkeit verträume?
Ob mein Herz sich nicht zerstreut?
Ob mich jegliches Versehen,
deren täglich viel geschehen,
immer auch empfindlich reut?

3. Ob mir Jesus alles werde?
Ob mich das Geräusch der Erde
nie ums stille Seligsein
im Genuss der Gnade bringe?
Ob ich trachte, streb' und ringe
Jesus änhlicher zu sein?

Bullar och andlig fetma

Ikväll tänkte jag skriva om viktiga saker också, men måste före det bekänna en sak. Ännu heller har jag inte lärt mig att regelbundet ta egen tid för mig själv. Ikväll avbokade jag mina planer, nekade mig själv ett besök till gymmet och stannar nu hela kvällen hemma - jag gratulerar mig själv för ett gott avklarat beslut. Firar kvällen med bra musik och dans, tre mumsiga fastlagsbullar och bloggskriveri. Here goes.

Många gånger har jag skrivit om hur lycklig och välsignad jag är i min församling och det stämmer ännu också. Undervisningen har varit bibeltrogen, tydlig, kompromisslös och gedigen. Jag måste medge att jag sällan stött på större oförklarliga kontroverser, även i umgänget med andra kristna som inte fått den kristna uppfostran som jag har fått. Så jag har vuxit och blivit andligt fet genom att äta mjuka perfekta bullar.

Senaste veckorna, efter två sköna sportlovsveckor (självstudieveckor...) när undervisningen igen har sparkat igång på Missionskursen har jag personligen sedan stött på två teologiska frågor som jag har haft svårt att tugga och svälja. Någon har bytt ut min goda bulle mot rågbröd. Egentligen är inte frågorna så knepiga i sig själva (jag tänker inte avslöja vilka frågorna är), men chocken som jag upplever när jag blir ifrågasatt och min tro blir ifrågasatt är svår. Det uppstår frågor som: har jag tolkat helt fel? Har jag gjort fel i mitt tillrättavisande? Har jag gjort bort mig? Är jag för lagisk å ena sidan eller riktar jag mig för mycket efter massan å andra sidan? Hur skall jag veta vad som är rätt?

Jag tror att Gud i sin nåd har prövat mig. Han har prövat varpå jag sätter min förtröstan: på mitt eget hjärta, mina tankar och min vishet? Någon annan människa? Eller på Honom. Har plockat fram två bibelställen som berättar om hur pålitligt hjärtat är.
"Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det?" (Jer 17:9)
"Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser." (Matt 15:19)

I min egen kraft, trots min yttersta ansträning att göra det jag tror vara rätt, lyckas jag inte göra rätt, vara rättfärdig, kärleksfull och samtidigt finna exakt rätt balans mellan lag och evangelium. Jag missar väldigt ofta. Genom denhär kampen med dessa två lärofrågor lärde jag mig att alltid försöka vara så nådig och barmhärtig som möjligt. I mitt eget hjärta finns bedrägeri, onda tankar och mycket stolthet. Det är en synd att låta dessa komma ut. Jag måste också i lärotvister kunna lita mest på Gud och Hans Ord, låta min tro bli ifrågasatt av andra, för om den hänger på Guds levande Ord tål den all genomskådning. Jag måste lita på Hans stöd, be om det och låta Honom ge det enligt Hans tidtabell. Sist och slutligen vet jag att Gud har svar på alla frågor, eventuellt avslöjar Han inte alla svaren åt mig och då får jag leva med det.

Summan av kardemumman är att jag vill ha både bullarna och rågbrödet. Att hamna i trångmål med sig själv gör att man tar reda på saker väldigt noggrant för att få veta vad Gud i sitt Ord verkligen har sagt, då blir man slutligen än mera välgödd. Den anliga fetman får inte utgöras bara av bulldegens kunskap och stolthet, nej, min tro behöver det hårda rågbrödet, den behöver prövas om och om igen, jag måste ödmjukas. Bulldegen gör att jag glömmer vem all kunskap sist och slutligen kommer från (Gud), prövningar som jag inte kan tackla gör att jag vänder mig tillbaka till Honom, trons upphovsman.

"Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig." (Gal 2:19b-20a)

En berättelse om en skidsemester

Som intelektuellt och existentiellt bristfälliga varelser kan vi ibland sakna saker vi inte är medvetna om. För mig handlar det om en skidsemester. Senast jag åkte till Norra Finland/Lappland för att skida var kanske 15 år sedan. Däremellan har jag rest på 3 olika kontinenter, men inte kommit mig norrut i mitt eget hemland. Denhär veckan gavs mig den chansen i och med missionskursen på Såningsmannen och Finska Bibelinstitutet. Vi åkte iväg mot Vuokatti på måndagen med invandrarlinjen och de ungas bibelskola i en buss. Fröken Undertecknad var otroligt trött efter knappa 4h sömn, men återhämtade sig snabbt med tupplurer under den 9h långa resan norrut.

Vi hade ordnat program i form av bibelstudier på förmiddagarna och föreläsningar eller gemensamt umgänge på kvällarna, men eftermiddagarna var helt lediga för fritidsaktiviteter och precis dethär hade ja saknat omedvetet mycket. För denna semester hade jag införskaffat nya flataskidor och låtit dem smörjas i Svedängen och provåkt dem i 12 km. På tisdageftermiddag tog jag dem genast ut på en tur på isen. Hela Vuokatti var snöigt, på sjönivå ca 15-20cm och på fjällen ännu mera - härligt! Skidturen i tyst natur njöt jag av, men slutade efter 12km för att åka iväg på spa. Njutningen fulländades av vattenmassage, motionssimning, rökbastu och vakbad. På kvällen tittade vi på filmen Lupaus och vi hade försett hela sällskapet med leffasnacks - idel njutning.

De två följande dagarna fortsatte skidsemesternjutningen med mera flataskidåkning, 30 km på onsdagen i perfekt naturskönt landskap och på torsdagen sedan slalom i de absolut vackraste fjällandskapen. Flata var precis min gren, skidningen kändes bra och jag bara njöt. Slalomåkandet överraskades jag av. Var backarna verkligen såhär branta? Var jag verkligen en sånhär räddhare? Föll en gång i stolhissen (som tur inte från), föll ett tiotal gången i backen, tänkte i ett skede kliva upp halva backen för en brant jag inte ville åka ned för. Men jag klarade mig med livet och lemmarna i behåll, lärdomen var att jag verkligen har blivit äldre och fått en självbevarelsedrift och att det får inte bli så många år emellan tills nästa gång :D

Orsaken till att jag delar med mig av denna berättelse är att jag verkligen överraskades av hur härligt det kan vara att se Guds skapade natur i all sin skönhet och rofylldhet. Att få sova 9-10h nätter och bara gå omkring i vintersportkläder och underställ var också otroligt skönt. Skidsemester handlar inte bara om sporten, retreaten, lugnet, skönheten, den långsamma rytmen ger så otroligt mycket. Så skidsemester kommer härefter att vara högt på prioritetslistan och jag väljer semestermål i januari-april :) Tack till Vuokatinrannan Kristillinen loma- ja kurssikeskus för denhär chansen och semestern!

Det sårar mig och det bryter ner – om förkastandet av bibelordet

Som ett tema denna vår har jag för mig själv tagit ärlighet. Ärlighet i relationen till andra människor i fråga om alla saker, men just ikväll tänker jag på ärligheten när det kommer till trosfrågor. Jag kan anta att denna fråga väckts upp i mig i och med många tankar och människomöten förra hösten, vilka prövade min trosidentitet och också i och med missionskursen, under vilken jag får koncentrera mig under vardagarna endast på undervisning i den kristna tron.

För 2 veckor sedan gick vi på kursen igenom kyrkohistoria och jag fick veta hur just vår lutherska tro uppstått och vilka som varit tävlande teologier under olika tider. Snabbt kom vi också inpå ämnet hur fallen kyrkan (den finska statskyrkan) i vår tid är. De äldre, visa teologerna som undervisade oss berättade att den varit det redan under deras studietid och jag började fundera: när började kyrkans fall? Var det vid ett enda tillfälle eller skedde det gradvis?

Jag tror att svaret är både och. Efter mera undervisning på kursen i rättfärdiggörelse endast genom tron och annan kristen dogmatik samt efter mycken bibelläsning: både på kursen, hemma enligt bibelläsningsplanen och med all den bibelläsning vi har som hemuppgifter (det blir mycket bibelläsning denna vår) insåg jag att den yttre kyrkans fall började med att man förkastade en liten detalj i Bibeln och fortsatte sedan gradvis med mer eliminering av det Sanna Ordet.

Detta förkastande av bibelordet som har skett och sker med än högre hastighet idag sårar mig. Den Gud jag personligen har lärt känna har jag först och främst lärt känna bara genom det Han vittnar om sig själv i sitt Ord. Han har talat till mig genom Bibeln, han undervisar, tillrättavisar, pekar på min synd, visar mig frälsningen som finns i Jesus och alla de goda gåvor som hör troslivet till – allt detta genom Bibeln, Hans heliga Ord. Han är Allsmäktig och Han har all kontroll, detta vittnar Han om sig själv i Bibeln. Att någon, en människa närmare bestämt, sedan anser sig värdig, än mera berättigad att säga till Gud att hon vet bättre sårar mig och min tro. Det är en hädelse. Den människan menar att det Gud tänkt och lagt ner på Bibelns blad nödvändigtvis inte är sant och samtidigt dumförklaras jag för att jag tror på det ordagrant och min tro ogiltigförklaras.

Ytterligare bryter denna liberala bibelsyn ner enligt mig. Den bryter inte bara ner den yttre kyrkan, församlingarna och lekmannagemenskaperna, utan också varje enskild kristen. En människa som kommer till tro på den Ende Sanne Guden, men hamnar under en dålig herde/dåligt förmyndarskap (dålig i bemärkelsen att han inte tar bibelordet på allvar), avfaller från sin tro. Hur kan den människan tro att t.ex. Jesu frälsargärning i Bibeln är sann om man hänsynslöst kunnat plocka bort andra delar i Bibeln?

Många frågar mig varför man skall tala så mycket om kvinnoprästfrågan, frågan om utlevd homosexualitet som synd, samboskap, rätt nattvardsfirande, dopfrågan och flera andra lärofrågor. Jag hör åsikter som säger ”de är ju inga frälsningsfrågor, varför strida och bryta ner gemenskaper när Jesus befaller oss att vara eniga. bli Hans lärjungar och evangelisera åt de icke-troende?”. Mitt svar är att varje vers, varje ord, varje liten preposition och varje liten bokstav i Bibeln är ren sanning. Den Gudens Ord, som i tanke övergår allt vårt förstånd. Vi kan inte alltid veta eller förstå varför Han har låtit skriva ner något i Bibeln, men om vi orubbligt tror på Honom som den Enda, Sanna Guden, litar vi på att Han vet bättre. Så dessa frågor är inte endast lärofrågor. De har en djupare mening i och med att ett avfall från Bibeln genom att tillåta kvinnopräster, ett avfall från Bibeln genom att acceptera utlevd homosexualitet i kyrkan eller ett avfall från Bibeln genom att ogiltigförklara sakramenten sist och slutligen leder till fortsatt avfall från Bibeln och slutligen till totalt avfall från evangelium om Jesus Kristus. Vad har vi sedan kvar att vara eniga om?

Jesus är centrum för vår tro, Jesus är den vi tror på, den vi vittnar om. Det vill jag göra klart. Jesus som är Guds Son, som kom till världen, blev människa, var syndfri men tog på sig all världens synd, dog och uppstod som förebild för alla troendes uppståndelse till evigt liv och som lever och härskar tillsammans med Faderns i all evighet. Jesus är också centrum i Bibeln, varje bibelbok i både Nya och Gamla Testamentet vittnar om Honom. Jesus själv säger att Han är A och O, begynnelsen och änden. Himmel och jord skall förgå innan ett enda ord i Skriften skall förgås. Hur kan vi vara eniga om något annat än detta? Hur kan vi vara eniga om något som är utanför detta?

Avslutningsvis kan jag alltså säga: både för min frälsnings skull, för mina medkristna systrars och bröders frälsnings skull och för deras frälsnings skull som ännu inte svarat på Jesu kallelse måste jag hålla fast vid varje Ord i Bibeln. Även om jag inte förstår det, även om alla inte enas kring det och det till och med föder stridigheter, även om det också strider mot normerna i vårt nutidssamhälle måste jag hålla fast vid det. Jag kan inget annat.

Året som gått och året som kommer

Hade ursprungligen tänkt skriva om nyårsraketer och dess risker, men vill mycket hellre nu skriva om mitt liv. Därför har jag ju en blogg.

Under året som gått, 2013,
- var jag mestadels inte mer studerande, utan från och med jullovet arbetade jag fulltid.
- reste jag första gången till USA, besökte 5 delstater och reste i övrigt till Amsterdam, Maastricht, Tallinn, Budapest och Köpenhamn
- uppfylldes min (och säkert mammas och pappas) största dröm för mig, 30.5 blev jag färdig läkare från Helsingfors Universitet
- började jag spela beachvolleyboll i en förening och ägnade en hel sommar åt det
- blev jag landsvägscyklist, köpte min första och hoppeligen inte sista landsvägscykel
- löpte jag mitt första maraton med tiden 4h 34min
- läste jag flere skönlitterära verk än på de många studieåren
- kämpade jag med min tro precis som alla andra år och lärde mig samma saker om Gud och om mig själv pånyt och pånytt

De nya sakerna för mig år 2014 blir att
- studera pånytt fr.o.m. 7.1 när jag börjar på Såningsmannes missionskurs i Grankulla
- bli bekant med Norra Finland i och med att jag skall jobba två månader i Taivalkoski
- försöka överträffa mig själv med löpandet, cyklandet och beachvolleyspelandet på något sätt
- läsa igenom Bibeln på ett år igen med en bibelläsningsplan. Senast jag gjorde det var 2010, före det, år 2000, misslyckades jag.
- hålla fast vid mina åsikter allt starkare och vid behov ta del i debatter både på det personliga planer och i samhället
- åter igen försöka leva mitt liv för att ära Gud och födas pånytt varje dag

För tillfället är mitt liv oplanerat från och med hösten 2014 och jag vet att det kommer att komma många oväntande överraskningar, både roliga och tråkiga, under året. Ändå och just därför ser jag med spänning framemot att få leva än ett nådens år tillsammans med min Herre och Gud.

Ett ställningstagande för barnadop vs. troendedop del. 1 (GT)

Hej på er vänner och läsare! Nu under advent har jag plötsligt massor tid: att baka, städa (okej, de har ja inte orkat göra), skriva blogg och fundera över saker. Det är min första höst som jag inte mera studerar och första hösten som jag inte måste stressläsa massor före julen och sedan inse att julen är här när tenterna är över några dagar före jul. Otroligt skönt. Nu innan jul, när vi väntar på Jesusbarnets födelse och när jag väntar på fem vänners bebisar som skall födas nästa år, har jag börjat fundera på dopet i den kristna kyrkan. Jag börjar från Gamla Testamentet (GT) och arbetar mig framåt.

När Gud skapade människan skapade Han dem till sin avbild och till att leva i gemenskap med Honom. Adam och Eva bröt den obrutna gemenskapen med Gud, hamnade ut ur lustgården och från den dagen var "människans hjärtas tankar onda ända från ungdomen" 1 Mos. 8, vi fick arvssynden som gåva. Gud utvalde åt sig ett egendomsfolk som Han skulle frälsa från synden och till ledare för detta folk valde Han Abraham (1 Mos. 12). Gud gav Abraham ett löfte om att Han skulle få avkomlingar och bli till ett stort folk, det utvalda Gudsfolket. Isak var den avkomling som detta folk skulle komma från och före Isaks födelse slöt Gud ett förbund med Abraham: alla av manligt kön skulle omskäras på den åttonde dagen. "Ni skall skära bort er förhud som tecken på förbundet mellan mig och er. [...] Den som är född i ditt hus och den som du köpt för pengar skall omskäras. Mitt förbund skall vara på ert kött som ett evigt förbund." 1 Mos. 17:11,13

Omskärelsen var tecknet på det förbund Gud hade slutit med Abraham om att det folk som utgick från honom skulle bli Guds folk. Abraham blev ändå inte rättfärdig genom omskärelsen utan genom tron på Guds löfte. Rättfärdigheten tillräknades honom också medan han ännu var oomskuren. "Han tog emot omskärelsens tecken som bekräftelse på rättfärdigheten genom tron, och den ägde han redan som oomskuren." Rom. 4: 10-11. Ändå var det för Gud viktigt att folket lydde och trodde på Honom och inte föraktade löftet. Vi kan läsa om hur illa det höll på att gå för Mose son, när Mose hade försummat omskärelsen, sonen hade ingen del av förbundet. Gud ville döda honom, för att Mose föraktat omskärelsens betydelse. (2 Mos. 4:24-26)

Hur kan vi koppla dethär ihop med dopet? Bibeln lär förbundsteologi, redan i 1 Mos. fram till 17:nde kapitlet har Gud slutit tre förbund: med Noa (kap. 6), med allt folk på jorden (kap. 9) och med Abraham (kap. 15) och så fortsätter det genom hela Gamla Testamentet. I Förbundet lovar Gud något och vi lovar lyda, tro och hålla oss till det löftet som hör ihop med förbundet. Som vi redan såg öronmärker Gud sina utvalda genom omskärelsen i GT, Han förbinder sig att frälsa dem (löftet) och de förbinder sig till ett yttre tecken, att omskära alla av manligt kön.

I Apostlagärningarna fick också hedningarna del av frälsningen och i Romarbrevet (kap. 2:25-29) förklarar Paulus att också de oomskurna är rättfärdiga genom hjärtats omskärelse, genom Anden. Den yttre omskärelsen var inte mera ett tecken på att man tillhörde Guds folk och Jesus inrättade ett nytt yttre tecken på att man tillhörde Honom, nämligen dopet. I dopet kan vi nu konkret få del av Guds nya förbund, där vi blir Abrahams avkomlingar och delaktiga av löftet också fast vi är hedningar."I honom blev också ni omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda" Kol. 2:11-12.

Här emellan tar jag lite egna tankar om dopet, särskilt då barnadopet, i ljuset av vad Bibeln lär om omskärelsen. Gud befallde omskärelsen av pojkbarn i 8 dagars ålder. De kunde inte göra ett personligt beslut om sin omskärelse, deras del i löftet kom därav att deras föräldrar ville omskära sina gossebarn och av det att Gud gav dem del av löftet för att deras föräldrar hade hållit förbundet och låtit omskära dem. Aktören är inte barnet självt och som vi ser i NT, när Paulus kritiserar de omskurna judarna och beskyller dem för att vara oomskurna till hjärtat, så kan man falla bort ur förbundet och inte mera ha del av löftet pga. det man sedan väljer att göra med det man blivit delaktig av. Friheten ligger alltså inte i att själv få välja sin omskärelse, utan i att välja vad man gör med den och med löftet som är knutet till det sedan man blivit del av det.

Tänker avsluta denhär delen här så att ni eventuellt orkar läsa det igenom. Fortsätter i del två med Jesu undervisning om dopet samt om Hans undervisning om barnen. Stay tuned... :)

Under en resa till Tammerfors

Under min vistelse i Kenya sommaren 2010 fick jag chansen att diskutera med de lokala pastorerna där. De var otroligt inspirerande och frimodiga och hade mycket tid (eller frigjorde sig till att ha det) till att diskutera. En eftermiddag minns jag att vi diskuterade hurdant det skulle vara i himlen. Vi diskuterade vila och vad det innebar. Som västerlänning, stressad och alltsomoftast trött tyckte jag att de kunde innebära bara att slappa. Kenyanerna var av annan åsikt. De, som kunde ligga i gräsmattan och vila några timmar mitt på ljusa dagen tyckte att vila var allt som man inte såg som jobb. Allt man tyckte om att göra: baka, se till djuren, tala om Jesus, springa, resa, odla jorden - ja praktiskt taget allt.

Senare har jag också anammat detta synsätt. När man jobbar 37h/vecka och 5 dagar i veckan känns varje ledig dag som idel vila. Att inte behöva syssla med det som, dels är min kallelse och mitt drömjobb också, men som är så vardagligt och rutinerat. Sitter nu i tåget mot Tammerfors under en sådan vilodag. Finlands vackra vyer susar förbi, klockan är 09:40 och solen håller på att gå upp bakom träden. Vinter. Jag har köpt en latte och en croissant på Järnvägstorget, med i väskan hade jag en gräddkvarg och ett rött äpple, jag har min fina Lenovo i famnen och lyssnar på klassisk musik på Spotify. På mig har jag en skön orange ylleklänning. Jag har tid att sitta för mig själv och fundera, reflektera över vardagen, som är så rutinerad och ofta blir kognitivt ogenomgången. Precis såhär skall en ledig dag vara och jag är tacksam över min förmåga att kunna njuta.

När Gud skapade världen vilade Han på sjunde dagen. Också Jesus tog lärjungarna ibland åt sidan för att de skulle få vila, Jesus blev också trött. Jag tror att Gud helgade vilodagen precis för det att vi skulle få paus från vardagen och hinna tänka, hinna reflektera, hinna rikta oss rätt igen.

Jag tycker att jag ofta skriver hur vardagen bara har sprungit föbi mig och sedan stannar jag upp och får en ny insikt. Så har det skett igen. Fick äran och glädjen att springa med Miksu på måndagkväll efter en lång dag av jobb och två möten, med en lång vecka framför. Miksu hade fått vila sig hemma hos sina föräldrar och blivit rätt riktad igen. Hon tillrättavisade mig vänligt och med kärlek. Vi hade under senaste tiden riktat oss bort från Bibelordet och hon ville rikta oss rätt igen.

När man riktar sig rätt igen får man alltid en djup frid och det fick jag igen efter diskussionen med Miksu. Jag har vuxit upp med Guds Ord som mitt enda rättesnöre, med en otrolig mängd vishet i undervisningen om Guds Ord och Ordet har blivit kärnan i mitt liv. I min iver för annat kan jag glömma det och gå fel och när jag blir påmind om Ordet igen märker jag hur jag saknat det, hur det är det enda jag vill ha.

Därför avslutar jag nu med några ord från Ordet. Mitt allt.

"Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar." Hebr. 4:12

"Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom." 1Joh. 2:5

Avslöjad och uppenbarad syndare

Ikväll har jag en ledig söndagskväll, sitter och stalkar på Facebook (massor foton av vänner som jag totalt har missat), äter gröt med hallon och blåbär från frysen (min faster hade rätt - spara dem till november sa hon när jag skulle börja äta upp dem redan i september) och läser mina egna gamla blogginlägg. Det känns som att ajg vuxit enormt under de senaste 3-4-5 åren, men när jag läser min blogg så funderar jag ju på exakt samma saker. Livet har gått framåt och sant är det ju att mycket har hänt just i år för mig, tanken och personen i mig tycks förbli den samma :)

Tänkte skriva om synden igen. Hela sommaren, hösten och kanske tillochmed förra våren har varit överraskande uppbyggande för mig. Orsaker kan jag spekulera i, stressiga studier tog slut och jag fick mera tid att koncentrera mig på mitt liv med Jesus, jag höll mig med och hölls därmed med eller mest sannolikt - Gud hade planerat denhär tiden för mig just så som den blev. Hursomhelst är jag mitt i en välsignad tid (vilket jag nog räknar med att jag varit hela mitt liv igenom). Gud påminde mig sedan här på hösten att jag har något oupprett och jag fick dels lite ofrid. Jag sökte vad det skulle vara, orsaker utanför mig. Felet låg inte i mig, jag bad att Gud skulle ta bort den yttre omständighet som drabbade mig med ofrid.

Gud är nådig. Oändligt nådig - Han lät sin ende Son dö på korset för alla mina synder. Därtill är Han oändligt kärleksfull. Han förlåter mig allt och låter mig inte se all min synd för att Han vet att jag skulle dö av den synen. Vilken kärlek. Jag har vetat det, men inte insett det. Var med om en, vi kan kalla det intressant diskussion, för en dryg vecka sedan. Jag och 4 längre hunna kristna vandrare. Jag berättade fritt om mitt liv för dem och de lyssnade. Emedan jag berättade märkte en av dem att jag ofta tog upp ordet "stolthet". Den intressanta diskussionen tog slut, jag hade avslöjat mycket om mitt liv, mitt hjärta, min person och jag gick hem. De andra vet det knappast, men i ljuset av 4 objektiva ögon- och öronpar uppenbarade Gud för mig min synd.

Min ofrid berodde på mig, där var jag med min synd avslöjad och uppenbarad. Att vara uppenbarad var en lättnad, nu visste jag var felet låg och fick en chans att vidta åtgärder. Men avslöjad, det tog hårt. Jag är verkligen en syndare, den värsta av slaget, och jag har inte insett bredden, vidden och höjden av problemet förrän nu! Ironiskt nog var också denna tanke av stolthet. Slutligen kände jag mig som Paulus: "Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste." (1Tim.1:15) Efter 16 år av vandring med Jesus såg jag detta först nu. Min synd är verkligen mycket värre, större och hemskare än allt det jag ser. För Gud var detta sannolikt bara ett skrap på ytan. Jag tänkte på hur illa det kändes och visste att inte ens död skulle vara en tilläcklig lättnad för att undfly den ångest jag skulle ha om jag skulle se all min synd.

I högmässan läser vi varje söndag syndabekännelse och också i bönen Fader Vår som Jesus lär ut åt oss ber vi om våra synders förlåtelse. Vad befriande det känns att få be om det. Jag vet att Jesus har dött för mina synder, men det finns dagar som jag är väl medveten om att jag är den störste av syndare och det finns dagar som jag i min synd inte har medgett det åt mig själv. Att rutinmässigt ändå vid varje bön få lämna över all min synd åt Jesus är befriande. Han har redan dött för mig, medan jag var syndare, men jag får ta emot Hans frid när jag ber om förlåtelsen i syndabekännelsen, i Fader Vår eller i min egen bön. Tack Jesus!

En missionerande livsstil

Hela veckan stressade jag igenom och idag har jag därför bara varit, legat i en soffa, bakat, åkt buss av och an. Verkligen skönt. De stunder jag under veckan har hunnit stanna upp och tänka har mina tankar legat mest på mission. På mitt liv, på mission och på mitt uppdrag. Vad är min missionärsuppgift här hemma just nu? Vilka saker håller mig tillbaka här, dvs vilka saker hindrar mig att svara på min missionärskallelse?

I 26 år har jag levt ett otroligt privilegierat liv. När jag sitter på brunch i Berghäll, bakar bullar hos en vän, köper kläder på stan, går på bio en fredagkväll eller kommer hem till min fina mysiga etta känner jag hur Guds omsorg har omslutit mig alla dessa år. Min uppgift har varit hemma och Gud har använt mig i vardagen och förberett mig för framtiden. Samtidigt har jag alltid känt att livet här inte är min slutliga uppgift, det uppfyller inte den längtan jag har. I mitt liv i Helsingfors har jag många gånger märkt hur jag står emot Guds verk genom mig. Jag ångrar till exempel allt det Gud kunde ha använt mig för i Sitt rike under studietiden, men som jag så årt stod emot. Kanske därför lockar Studentmissionen mig så mycket - jag vill uppmuntra andra att inte slösa bort den tiden så fatalt som jag gjorde.

Jag tror det finns två stora misstag man kan göra när man väljer att fara som missionär. Det ena är att fara därför att man int klarar av att missionera i hemlandet. Det andra är att man flyr något som finns i hemlandet, det kan tex. vara orsak ett. Dessa båda bör man med Guds hjälp övervinna innan man åker ut. Denhär veckan har jag lärt om mig själv att jag är väldigt stolt. Dels har jag redan kämpat med det länge, ända sedan jag försökte första gången in till medicinska fakulteten. Men allting ända sedan dess har dessvärre byggt upp mitt ego och gett mig en stolthet i mig själv jag inte har någon nytta av. Dethär har varit en stötesten för mig, särskilt med tanke på att missionera hemma. Gud håller på att, genom de gärningar han utför genom mig, arbeta bort min stolthet.

Den andra orsaken, flykten, tror jag att varje missionär måste bearbeta och och vara på sin vakt med. Flykten kan också innebära att man far för fel orsaker, man åker ut för sin egen personliga erfarenhets skull eller, vilket särskilt kan ske som läkare, man åker ut som filantrop. Man åker ut och hjälper de fattiga med sina goda gåvor och får ära av människor för att göra ett ädelt arbete i tredje världen. Flykten och de andra falska motiven måste alltså aktivt kännas igen och motarbetas.

Här kommer jag inpå de tankar jag hade i april i USA när jag besökte Miksu i Greenville, SC. Som jag beskrev ovan har det alltid varit lätt för mig att leva ett slipat liv, både som världslig människa och kristen. Jag gör det andra förväntar sig av mig, jag är riktigt bra på det och blir stolt av att inse det. Också som kristen gör jag det som (av människor) förväntas av mig och håller mitt trosliv levande. Men dethär uppfyller inte min längtan. Vilken är min längtan?

Gud har skapat mig till sin avbild, Han vill att Hans tankar skall vara mina tankar. Hurdana är Hans tankar? Gud är pasionerad till sitt hjärta. Han älskar varje människa så innerligt och Hans hjärta brister för varje förlorad själ. han känner den innerligt djupaste nöden för de icke-troende. Han lever och finns till inte för sig själv eller för personerna i Treenigheten, nej, Fadern, Sonen och Den Helige Ande finns till bara för att tjäna varandra och alla människor de skapat till sin avbild. Så vill jag leva ett liv i Guds efterföljd skall jag inte föra ett alltigenom slipat liv, nej, mitt hjärta skall gråta med Honom i nöd för alla de onådda. Mitt enda och främsta motiv för missionen skall vara att vinna själar för Kristus. Vinna i avseendet att det finns en förlorare - Satan - vars hem och slutdestination är helvetet.

Min längtan är då, på bekostnad av min stolthet (vilken är av ondo), att känna så stor nöd för de otroendes själar att jag inget annat kan än sprida glädjens budskap om syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus till alla dem som Han har kallat.

Vilka saker finns det då som står emot denna kallelse och längtan? Stoltheten behandlade jag redan, nu tar jag upp sådana saker som hindrar mig från att fara ut den dag jag blir kallad. Jag vet med mig själv att jag är så rädd att när Gud en dag ställer mig frågan om att fara ut kommer jag att ha en miljon +1 ursäkter. "Jag har nyss köpt en ny cykel, jag har fått en fin lägenhet, jag skall springa ett till maraton, jag vill specialisera mig först, jag vill inte lämna min familj, jag är ju inte gift, jag vill inte till det och det landet, Gud jag har ju saker på hälft i mitt perfekta liv!" I princip alla de goda gåvor Gud har gett mig använder jag hellre för att ära mig själv och för att njuta själv av än för att ge Gud äran och mig själv i Hans bruk. Och den längtan Han har satt i mig om att hitta en livskamrat gör jag till en avgud, det blir viktigare än Gud och hans ledning i mitt liv. Lärjungarna lämnade allt och följde Jesus så fort Han kallade dem. De skall vara min förebild. Men trots det är alla dessa ursäkter bra att gå igenom var för sig och känna igen vad som ligger bakom dem.

Den sista stötestenen för kallelsen lånar jag av Mose, som Gud hade utvalt att leda folket ut ur Egypten. "Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga" 2Mos 4:10. Han var utvald av Gud, hade också fått leva ett alltigenom priviligierat liv och skulle nu stiga in i större stövlar enligt Guds vilja. Men också Mose, som var en förebild för många israeliter, kommer med ursäkter, också han är svag.

Det som tröstar mig mycket när jag tänker på mission och skriver ner allt detta om mina egna svagheter är Jesu lärjungar i evangelierna. Jesus vandrar med dem, de får bli undervisade av Honom, men Jesus märker gång på gång att de inte förstår Hans undervisning, att deras hjärtan är hårda. Det sköna med det är inte hur olyckligt dumma de är och därför kan jag också vara det. Nej, det befriande är det att Jesus utvalde dem. Han har utvalt också mig till sin tjänst och även om jag då felar gång på gång och verkligen trögt tar mig fram på trons väg använder Han mig i sin tjänst. Inte för mina många meriters och min snabba tankegåns skull, utan för att Han har bestämt att i nåd ta mig i sin tjänst. Gud svarade till Mose i 2Mos.4: "Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, HERREN? Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga."

Utmanad till 10 frågor!

Blev utmanad av Freja (ska tagga henne här så fort jag kommer på hur man växlar mellan välilehdet på den nya Windows 8an). En utmaning tar jag alltid emot så här kommer några roliga frågor och försök till roliga svar, vassegoa.

1. Om du skulle vara ett djur för en dag, vilket djur skulle du vara och hur skulle du spendera din dag?

Ja sku säkert välja att vara en delfin. Ja sku få simma långa distanser och hoppa i vattnet och uppleva livet under ytan på ett helt nytt sätt. Att simma en hel dag i varmt vatten o leka med delfinkompisar sku måsta vara superskoj!

2. Om du fick vara världsbäst i en sport, vilken sport? Och varför?

Såklart en sport som jag själv håller på med. Beachvolley sku nog vara alltför roligt o vara världsbäst i, då sku ja dessutom vara riktigt brun och ha fått resa i olika delar av den varma världen och se olika vackra stränder.

3. Vad är det absolut mest osexiga egenskapen du kan tänka dig hos en annan individ?

Freja svarade bra med självömkan (inte samma som dåligt självförtroende), kopplat med det att inte älska sig själv och inte ta hand om sig själv. Men också motsatsen - en självgod person, narcist, egocentrisk.

4. Om du bara fick bära en färg för resten av ditt liv (kläder, accessoarer m.m), vilken färg hade du valt?

Ni, kära bloggläsare kommer att tippa på rosa/pink, men icke, jag tror jag skulle köra med olika nyanser av grått.

5. Föreställ dig ett parallellt universum och att du möter dig själv för 10 år sedan, vad hade du sagt till dig själv?

Ojdå. Hanna 16 år,  på gymnasiets första klass. Väldigt nördig och dålig klädstil, åt mycket på McDonalds och läste mestadels.  Men väldigt viljestark och envis, höll fast vid sina principer. Jag skulle ha sagt mig själv att "keep up the good work", men att skolvitsorden kommer inte att betyda ett jota i framtiden. Ta det lugnt. Men hon var nog på god väg vad kommer till tro, jag skulle ha uppmuntrat henne att lita på Gud som hon redan gjorde.

6. Vilket är ditt absoluta drömyrke, om du får hitta på vad som helst du kan försörja dig på?

Det är nästan det jag gor nu - läkare. Men barnläkare på ett inte stressigt ställe sku vara najs. Eller missionläkare på en liten ort med mycket möjligheter att påverka på preventiv sjukvård.

7. Hitta på ditt eget superhjälte alter-ego, vad hade du hetat, vilken hade varit din superhjälte kraft och vilka crimes hade du bekämpat?!

Ja hade bekämpat barn från att fara illa och unga kvinnor för att hamna i fel sällskap. Superhjältenamnet sku vara Nasse-täti, som i likhet med Nasse-setä tycker om barn. Min kraft sku ha varit att se det utifrån om ngn har det dåligt hemma/ i ett förhållande och kunna göra ngt åt saken.

8. Fattar du beslut baserat på logik och objektivitet eller grundade på personlig värdeskala?

Jag tror och hoppas att logik coh min personliga värdeskala går hand i hand, dock inte alltid såklart. jag försöker vara objektiv och frågar ofta många människor till råds och tar emot olika åsikter innan jag fattar beslut.

9. Välj 3 olika sorters sötsaker/snacks som skulle vara de enda 3 du fick äta för resten av ditt liv. Vad hade det varit?

Choklad (Fazers Blå), salmiak, bullar.

10. Vilka 3 egenskaper tror du att din innersta krets skulle beskriva dig med om de fick frågan?

ivrig, omtänksam, "kiireinen" (finns det ett ord på svenska?)

 

Tänker inte utmana någon till, men Jan kunde ju skriva svar på dessa 10 :)

Living Bible - tankar från NOSA 2013

NOSA eller Nordic Student Alliance studentkonferensen ordnades i år i Köpenhamn, Danmark 17-20.10.2013. För mig var det tredje gången jag deltog, för två år sedan åkte jag på kort notis spontant till Stockholm på konferens och blev helt fast. Förra året åkte vi redan med flera vänner till Bergen i Norge och fick inspiration för många veckor. I år var första året (på min tid) som vi var flera från Helsingfors, 4 + 2 stycken (svensk- resp. finskspråkiga) av totalt 11 deltagare från Finland. Totaldeltagarantalet på hela konferensen var 105, varav de flesta var från Norge eller Danmark.

Nordiska kristna studentkonferenser fanns redan när min mamma var ung och generalsekreteraren från Danmark berättade på morgonlenkkina (bara i Norden har man gemensamma morgonlenkkin på konferenser!) att Norge och Sverige på 80-talet ordnade konferenser och bjöd in danskar och finnar för att stöda det kristna studentarbetet i våra länder. Och ur allt detta har det senare fötts Nordic Student Alliance. Det är sanomattakin selvää (klart utan att man behöver säga det ut i ord) att konferensen är otroligt inspirerande just för att man får träffa kristna syskon från alla de nordiska länderna och bli inspirerad av deras arbete och få känna deras stöd i ens egna arbete.

Living Bible var temat för årets konferens. Huvudtalaren Andrew Page ledde oss med bibelstudier och med Mark Drama igenom Markusevangeliet, och vi lärde känns Jesus, men också lärjungarna bättre genom studierna. Före bibelstudierna hade vi både på fredagen och lördagen inductive bible study, dvs. vi läste i mindre grupper igenom texten och tog fram poänger och nya upptäckter. Redan det var otroligt givande och nyttigt, vi läste första dagen igenom Mark. 8:27-38 och följande dag Mark. 4 och 5. Alla hittade litet olika saker och att sätta sig in i hur Jesus kände det, hur situationen antagligen såg ut, hur Petrus och de andra lärjungarna såg på Jesus och hur blinda de var, var lärorikt. Vi bad också i de mindre grupperna och på fredagmorgonen när vi räknade upp böneämnena gladdes jag åt hur vi alla, för varandra okända människor från olika länder, delade samma hjärta, samma längtan att bli ledd av Gud, samma hopp och också oro över framtiden.

Under hela konferensen gjordes Bibeln verkligen levande för oss. Bodil Skjøtt, en israelmissionär från Danmark, gick på torsdagkvällen igenom hela Bibeln som en berättelse. Hon berättade också hur kritikerna sällan ser att Bibeln är en bok med en röd tråd hela vägen igenom.Hon poängterade att Bibeln är inte en bok vi läser, den är en bok som läser oss. Bodil undervisade oss också i missionarbete. Hon talade utifrån Apg. 9:32-11:10. Petrus visste om att hedningarna skulle bli del i frälsningen. Men när han kallas till sitt uppdrag förstår han ingenting. Han står framför den rike Kornelius och frågar Gud "varför är jag här?". Han ser inte det verkligen tydliga att Gud har nu sänt honom till hedningarna. När jag sätter mig själv in i denna liknelse ser jag precis hur jag liknar Petrus - jag tror mig själv veta vart jag är påväg och om och när Gud kallar mig åt annat håll frågar jag trots den vattenklart tydliga ledningen "vad gör jag här?".

Bibelstudieställena från Markus evangelium visade i kap. 8 på hur Jesus måste hemlighålla att han var Messias, för varken folket eller lärjungarna kunde förstå hurdan Messias han var. I kap. 4 (vilken undervisning kom senare och därför kommer senare här) visade Andrew hur kraftigt (powerful) det levande Ordet är. Markusevangeliet börjar såsom alla andra evangelier med att berätta vem Jesus är. Från kap. 8 börjar Jesus förklara varför Han kom som människa till världen och hurdant Hans uppdrag är. Andrew Page beskriver stället i Mark. 8 som tecken på äkta lärjungaskap: en kristen känner vem Jesus är (Mark. 8:30: Du är Messias.), en kristen litar på varför Jesus kom, dvs. att om Han säger att Han måste lida så måste Han det, och en kristen är en som gör det som Jesus vill (v. 34-38 om att ta sitt kors på sig).

Det andra bibelstudiet om Markus kap. 4 och 5 handlade om hur och varför Jesus undervisar i liknelser. Han gjorde det för att de som ville förstå skulle förstå, han ville bara att folk som var öppna till Honom skulle komma till Honom. Men stackars lärjungarna (och i förlängd bemärkelse vi lärjungar i vår tid) förstod ändå inte vad Jesus menade. Jesus säger om liknelsen om såningsmannen att den är den viktigaste liknelsen. Den handlar om att lyssna till Jesus. Efter den följer liknelser om hur Gudsordet har makt över naturen, ondskan, sjukdom och till och med död. Efter dessa bibelstudium  kände jag bara inom mig hur dålig jag själv är att lyssna till och lita på Jesus. Det är lätt att se på Petrus i Mark. 8:33 eller på lärjungarna i 4:33-34 och tänka att jag förstår bättre. Jag har facit framför mig och ödmjukas ändå med hur litet jag förstår och litar på Guds ledning i mitt liv! Andrews poäng var ändå: If we bring our friends to the Bible, the Bible will bring our friends to Jesus!

Mellan undervisningspassen fick vi njuta av god mat och engagera oss i diskussioner med andra nordbor, främst om hur vi praktiskt gör missionsarbete bland studeranden i våra länder. Jag insåg att vi faktiskt i Finland har det minsta arbetet, alla andra nordiska länder har egna bibelskolor eller folkhögskolor i samband med studentmissionsarbetet. Men att tala med de andra, främst danskar, svenskar och norrmän, och därtill få tala med dem tillsammans med andra helsingforsbor, fick mig och oss inspirerade att arbeta för att sprida ut Guds rike bland studerandena i Helsingfors och göra Bibelns Jesus känd bland dem. Vi blev speciellt inspirerade av att ordna Mission Week på Helsingfors Universitet i april 2014. Får se vad det blir, men jag och ni får redan nu börja be för det :)

Efter NOSA är jag naturligtvis trött och känner kroppsligen av en intensiv helg, men jag är andligt otroligt utvilad. Lovsången var mäktig och välsignande samt kraftgivande. Det är en mäktig och verksam Gud vi tillber och att få påminnas om det är nyttigt. Min törst efter Bibelordet blev också starkare under konferensen, jag påmindes om hur Bibeln faktiskt läser mig och inte tvärtom - och jag behöver det!

Sommarnostalgi

Har länge grubblat på mina tankar om den gågna sommaren, den inkommande hösten och mitt liv som arbetande medborgare istället för studerande. Hela sommaren tänkte jag att jag skulle skriva blog, helt om livet i övrigt, men också om inspirerande veckor som tex. Sommarlägret i Pieksämäki, men det blev inte av. Orsaken, hur dumt det än låter, tror jag är min uråldrade dator.

I och med att jag inlett min 40-åriga arbetskarriär har jag en stadig inkomst, men datorinköp har ännu inte nått toppen på listan. Jag har istället fokuserat min materialism på en cykel, som ändrade hela min sommar (mer om det senare) samt en ny telefon, som visserligen också har internetfunktioner, men ägaren har ack så klumpiga fingrar så de blir oftast inget ens av att skriva förståeliga textmeddelanden. Inredningen på Tavastvägen i Hagnäs har också fått ta en del av inkomstskörden och av någon anledning vill man också höja på levnadsstandarden när man börjar tjäna pengar. En sån liten sak som att inte räkna iho matuppköpens totalsumma innan kassan ger mig nuförtiden stor glädje :D

Nåja, min dator kommer att uppdateras förr eller senare, men här följer nu ett utomordentligt informativt och välfyllt inlägg, kanske det sista, från den ljusröda datorn. Jag kan ju också delge att jag inte varit hemma i lägenheten så särledes mycket under sommaren, så datorn har inte varit nödvändig och bloggskrivandet har inte haft en utsatt god tid för att bli av. Vad har jag sysslat med hela sommaren då?

När jag på våren anmälde mig till ett maraton, som för övrigt springs om 3 veckor den 21.9, tänkte jag mig att jag skulle jobba och springa hela sommarlovet. Och träffa vänner på stränder, bryggor, caféer mm. Sen stals min cykel och jag köpte en fin ny landsvägscykel. Plötsligt var inte springning mer min prioritet nr. 1, utan jag ville cykla och det möjligast mycket och långt. Hittils tror jag att jag har kring 1500km med nya cykeln, plus kanske 300km innan det med Henriks cykel. Så mina dagar har gått ut på att cykla av och an från jobbet och sedan cykla vidare resten av dagen och sedan under helgerna ta långa cykelutfäder till Lahtis, Borgå eller sommarstugan. 

Sen flyttade Frida hem från Åbo till Helsingfors till sommaren och jag hade tänkt börja umgås med henne mera. Hon tänkte spela beachvolley och frågade mig med. Jag sa två gånger nej innan jag gick med på det. Och så var jag fast i det också. Varje tisdag och torsdag och alla andra soliga dagar däremellan åkte jag rakt från jobbet till Hietsu och spelade där hela kvällen. Dels fick jag två flugor i en smäll, eller egentligen tre: jag fick motion, ja fick ha roligt med härliga människor och jag blev riktigt brun :P Men denna sommar blev det nog inget liggande på stranden, det gjorde jag alltsomallt en gång :)

Summa summarum blev beachvolley (och kommer att vara i fortsättningen) sommarens nummer ett sport, cykling nummer två och stackars springandet blev ett tvångsarbete. Men som tur har jag härliga vänner som har tagit mig ut på länk och upprätthållit min kondition och ökat på min fartuthålligthet mm. hela sommaren. Miksu har nu på sistone upplyst mig många gånger att jag aldrig varit i så gott skick som nu och det märker jag själv också, det känns uppmuntrande att jag lyckats med det jag tänkt före sommaren om sportande, även om det inte alls blev så som jag hade tänkt :)

Till sist vill jag nämna min glädje över att ha fått delta på Pieksämäkilägret. Första gången på fyra år fick jag vara med på hela lägret och dessutom innan det fira en helg på stugan med Jan och Freja och efter Pieksämäki en halv veckan med Miksu på sommarstugan. Det var en avslappnande semester från det dagliga arbetet.

Här slutar min berättelse om sommaren. Hade tänkt skriva om jobbet och allt ansträngande med det, men  det blev tillräckligt med bara sommartankar. Välkommen kära höst, mera tid hemma och mera myskvällar med vänner och mindre sport!

Kärlek, glädje och mycket svett

Kort och koncist: jag har köpt en ny cykel. Jag har drömt om en landsvägscykel sedan jag var liten. Mest kanske för att pappa har en sådan, men också för att jag alltid har älskat att cykla. Jag älskar friheten när det bara är jag, cykeln och vägen. I Tyskland köpte jag min första landsvägscykel förra sommaren. Den var gjord i Västtyskland, röd och säkert från 80-talet. Den stals för några veckor sedan från innergården i Hagnäs.

Henrik har varit snäll nog att låta mig uppleva friheten i att cykla av och an till jobbet varje morgon med sin cykel. Men avsikten var att jag skulle köpa en egen cykel. Så förra veckan tog jag tag i saken och sprang runt i cykelaffärer. På lördagen belv jag sedan alldeles förtjust i en amerikans Trek landsvägscykel, modell Domane 2.3. Jag hade bollat mellan cyklocross, fitness, hybrid och landsvägscykel. Jag visste att jag sist och slutligen kommer att vilja ha en landsvägscykel, men en fitness/hybrid skulle ha varit förmånligare nu. En cyklocross skulle hålla att cyklas på även på vintrarna. Fördelen med landsvägscykel var att den är stabil på raka sträckor, den är lättare, den är helt enkelt designad för asfaltvägar och så är det. Jag vet att jag då och då kommer att stöta på grus, men det ändrade inte mitt beslut.

Det blev en landsvägscykel. Med lite tilläggsdelar. Här under följer en bild. Det var riktigt spännande att prova den på en 25km länk på vägen hem. Och jag var tillochmed lite nervös att ta cykeln hem för första gången - hur skulle den trivas? Nå, nu platsar den fint i tamburen och har sällskap av lite skor och en mjuk matta så jag tror den har det bra. Jag tror jag tar en kvällstur ännu bara för skojs skull. Bara för att det är så otroligt skönt att få cykla. Tack Jesus för glädjen och friheten i att cykla!

Att fråga vem istället för varför?

Ikväll hade jag en stund av bara jag. Eller redan tidigare idag när jag lurade tuppen en stund. Och sedan när jag cyklade hem i lugn och ro i den vackraste finska kvällssolen från Kottby till Hagnäs. Jag tänkte på drömmar jag hade när jag var yngre och mitt liv just nu. Vad jag önskade av livet då och vad jag önskar nu och vad jag visste om livet då och vad jag vet nu. Det finns en del drömmar som inte gått i uppfyllelse och en del som har och en del drömmar har ändrats i och med att jag mognat. Sammanfattat är jag lycklig och tacksam över mitt liv just nu och särskilt när jag stannar upp för att reflektera över livet ser jag det bättre. Men jag kommer för evigt att vara en nostalgiker och försköna allt det som var förr, som jag drömde förr. Kanske är det en sorts undanflykt.

I och med boken som jag refererade i ett tidigare inlägg (Trusting God even when life hurts) har jag dock lärt mig att ställa rätt fråga, att inte fråga varför det hände så och så, varför en dröm inte gick i uppfyllelse, utan att fråga vem. Gud är den vem, Han är inte ansvarig för sina beslut och gärningar inför mig, jag har ingen rätt att fråga varför. Däremot har jag rätt att lita på Honom och vänta att Han leder mig vidare. Kanske jag aldrig får svar på frågan varför, men svaret på frågan vem skall tillfredställa mig. (fotnot: till fred ställa, ställa mig till freds, ge mig frid, något bara Gud kan ge)

Två stycken bibelverser

Texten från Klagovisorna hör mycket ihop med bokrecensionen innan och Galaterbrevets ställe är vad jag just nu i mitt liv behöver koncentrera mig på. Överlag skriver jag just nu mera för att få blicken riktad rätt än för att jag upplever att jag har massor smart att säga.

"HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, 

ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger mig min själ, därför står mitt hopp till honom." 
Klag. 3:22-24


 "Jag är korsfäst med Kristus, 
och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. 
Och det liv jag nu lever i min kropp, 
det lever jag i tron på Guds Son, 
som har älskat mig och utgivit sig för mig." 
Gal. 2:19b-20