Tårar av glädje och sorg. Bön i nöd och tacksamhet. Jag skriver om mitt liv, om min tro, för att min själ skall få ro.
27.11.12
Herre håll mig vid liv
Ps. 119 har överskriften Den gudfruktiges tröst i Herrens ord. Psalmen visar på ett mäktigt sätt hur endast Guds Ord fullt kan ge oss den frid, glädje och välsignelse som Gud har till vår del. I många av psalmerna upprepas den viktiga tematiken många gånger, temat omskrivs på olika sätt för att inskärpa det som Gud vill tala till läsaren. I psalm 119 förekommer orden "ditt ord håller mig vid liv" alltsomallt sex gånger: i verserna 50, 93, 107, 154, 156 och 159. Jag förstår varför Gud vill påminna mig just om detta. Dethär är nämligen den största trösten och bekräftelsen om Guds makt som jag som kristen behöver när djävulens påfrestningar i livet känns mig övermäktiga.
Psalm 119 ger mig därtill ännu mera. Den ödmjukar mig i vers 56: "Det har förunnats mig att akta på dina befallningar." och inger frid i vers 165: "Stor frid äger de som älskar din undervisning, ingenting kan få dem på fall.". Efter all uppmuntring, kraft, stöd och tröst påminner psalmisten mig i sista versen av detta längsta kapitel i Bibeln ännu om mitt behov av daglig omvändelse "Jag har gått vilse som ett förlorat får. Sök upp din tjänare, ty jag har inte glömt dina bud." Tack Gud för ditt tilltal genom ditt Ord.
20.11.12
Vårt andliga kapital
På nordiska studentkonferensen i Bergen, Norge, i oktober fick jag en stark känsla av mitt ansvar som kristen och mitt ansvar som förvaltare av de gåvor Gud har gett mig. Jag insåg vilket andligt kapital som Gud har investerat i mig sedan min födsel. Att födas i Finland innebär att man med 78% sannolikhet får ett kristet dop. Därtill får man en uppfostran i en kristen miljö: många barn går i kristen barnklubb och i min skola bad vi bordsbön, då var min familj inte ännu kristen. Samhällets moral är till ramarna åtminstone kristen. Vi kan säga att man i Finland och övriga Skandinavien blir utsatt för en öppet kristen miljö och oberoende av kyrkotillhörighet, familjens bekännelse eller egen attityd lär man sig kristna värderingar. I mitt fall blev min familj kristen år 1997, jag började tvingas till kyrkan och började senare frivilligt delta i kristen verksamhet: krista sommarläger, hjälpisverksamhet, bibelstudier, lovsångskvällar, bönegrupper, ungdomsledararbetet och Studentmissionen. Jag hade att välja mellan massor av kristet att fylla kalendern med och i min kunskapstörst valde jag det mesta också. Omedvetet (för mig) investerade Gud i mig, genom präster och medkristna på olika evenemang, ett enormt kristet kapital.
Under mina 15 år som kristen har jag lärt mig mer än om något annat jag nånsin studerat. Jag har kommit Gud närmare och lärt mig leva ett liv tillsammans med Honom. Ibland upplever jag till och med att all kunskap blir en börda, jag vet så mycket om många saker att jag inte kan ställa mig likgiltigt till dem, som till exempel abortfrågan, homosexualitet i Bibeln, kvinnliga präster och gudstjänstordningen. Dessa är bisaker när man talar om evangeliet om Jesus, men börjar man med basics gräver man därifrån djupare och djupare in, dock utan att någonsin glömma grunden, evangeliet. Mycket av min kunskap i Bibeln och kunskap om Gud får jag tacka vår kaplan Halvar för - i vår församling har det lagts stor tyngd på att känna till allt i Bibeln för att alltid kunna pröva allt i Bibelns ljus.
Detta är alltså samtidigt min rikedom och min börda. Börda i den bemärkelsen att jag är så djupt rotad i Gud att jag inte kan låta bli att följa Hans vilja, även om min vilja inte alltid vill det Han vill. Rikedomen är alltid större än den lilla bördan jag beskrev, jag är nämligen en andlig miljardör! Och det känns att jag inte vet vad jag skall göra av med pengarna. Såhär vet jag att många av oss i Skandinavien känner. Samtidigt känner vi oss också små och säger som Mose "Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill." Vi litar inte på oss som Guds redskap, vi känner inte till vårt kapital och mest av allt litar vi inte på Guds förmåga. Vi borde tänka som Paulus: "Allt förmår jag i honom som ger mig kraft."
Herren har utrustat och välsignat oss i Norden väldigt länge med andlig tillväxt och sann kunskap om Gud. Dethär måste vi dela med oss! Som förvaltare måste vi ge Gud avkastning på Hans investering. Vi får inte sitta och panta på det, liksom den som fått en talent i liknelsen om talenterna (Matt. 25), utan vi kan hjälpa kristna bröder och systrar i Europa och resten av världen med det vi har fått. Precis som med världsligt kapital, riktiga pengar, kan vi dela med oss av det andliga kapitalet till dem som inte har fått samma del av det. När vi tänker efter är det verkligen få länder där man får växa upp som kristen i en kristendomsaccepterande miljö. Vår kunskap, även den ringaste kunskap hos oss i Norden, är massor värd ute på missionsfältet.
Med allt detta i åtanke är jag glad när jag på senaste tiden har hört och sett hur Gud leder oss finländare, mig och mina vänner, ut till missionsfältet. Ikväll talade jag med Miksu på Skype och vi konstaterade att det kan hända att vi aldrig mera är i samma land samtidigt. Det kunde vi inte ha tänkt oss ännu förra året eller under sommaren i Vasa. Det var ju bara en början till allt. Men Gud är större och Hans planer är större. Vi skall inte binda oss till ställen eller personer och bli bekväma där vi är. Då hindrar vi Guds verk. Här hemma i Helsingfors har Gud alltmera satt missionsfälten på våra hjärtan. Han ger oss en idé, en stark längtan och vill att vi skall svara på den. Det kanske inte är vår ursprungliga plan, men det är definitivt den bästa planen för oss! Vi skall vara redo att ta emot kallelsen och gå ut med vårt andliga kapital och vi skall be att flera av oss som är så rika på kunskap om Gud skall fara ut.
"Och jag hörde HERRENS röst. Han sade: "Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?" Då sade jag: "Här är jag, sänd mig!" Jes. 6:8
"Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd." Luk.10:2
15.11.12
Litteraturanalys kring kaffet
Överdriven (över 300mg/d, dvs. över 3 koppar/dag) koffeinkonsumption har kopplats ihop med negativa följder för hälsan såsom psykomotorisk agitation, sömnlöshet, huvudvärk, förhöjt blodtryck samt mag- och tarmbesvär, bland dessa reflux. Koffeinfritt kaffe minskar refluxen, men också många av syrorna i kaffet orsakar reflux och därför beror uppkomsten av reflux också på bönsorten och rostningsgraden (eftersom dessa påverkar syrahalten i kaffet). I stora fabriker rostas kaffet snabbt och vid heta temperaturer (600 gr), vilket ökar syrehalten jämfört med en längre rostningstid i lägre temperatur (som används vid mindre rosterier, med mindre partier). Kaffesorten inverkar också på hälsoeffekten: espresso innehåller mindre syror och orsakar därmed mindre reflux än filterkaffe, medan filterkaffet skiljer sig till sin fördel i att det tar bort mera fetter från kaffet. Kaffe som står i en kaffekokare som hettar kaffet i kannan till över 80 grader har ökad syrebildning och därmed har tom. kaffekokarens kvalitet betydelse i syreuppkomsten och kaffets skadliga verkningar.
Kafesteol och kahveol är s.k. diterpener, fettmetaboliter, vilka finns mindre i filterkaffe (95% av dem filtreras bort) jämfört med espresso (10 ggr så mycket) eller pannmalet kaffe (3 ggr). Dessa ökar halten av det dåliga kolesterolet (LDL) i blodet och detta igen kopplas ihop med ökad risk för hjärt- och blodkärlssjukdomar. Skillnader i blodets kolesterolnivåer kan vara upp till 0.5mmol/l hos pannkaffedrickare jämfört med filterkaffedrickare. Diterpenerna har dock en skyddande effekt i levern och detta har bl.a. förklarat att vi finnar har så mycket mindre prevalens av levercancer, hepatiter och levercirros jämfört med tedrickande japaner. Till kaffets övriga hälsogynnande verkningar räknas viktminskning, särskilt vid intag av mörkrostade sorter, minskad risk för typ II diabetes och Alzheimers sjukdom samt en förbättrad luftvägsfunktion hos astmatiker (upp till 4h efter intag).
På senaste tiden har man forskat mycket kring klorogensyrorna i kaffet. Man har funnit att de kunde minska blodtrycket, därmed minska riskerna för hjärt- och blodkärlssjukdomar, minska risken för typ II diabetes samt blodproppbildning (via trombocytfunktionen). Klorogensyrorna kopplas också ihop med minskad järnhalt i blodet. Klorogensyrorna minskar med ökad rostningstid, av vilket följer att dessa fördelaktiga effekter minskar då rostningstiden förlängs. Å andra sidan är mörkrostat kaffe rikare i antioxidanter och har därmed en skyddande funktion mot viktökning, olika cancerformer samt mot degenerativa sjukdomar (som Alzheimers).
På basen av dessa ovannämnda fakta, härledda från artiklar på Pubmed, Duodecim och Cochrane, skulle jag för min mages skull föredra mörkrostat och helst av allt espresso. Det har mindre risk för uppkomsten av reflux än filterkaffe och dess fetter har större skyddande effekt för min lever än filterkaffet. Denna skyddande effekt får jag ju då bara om jag dricker kaffe, inte t.ex. av te. Skyddande effekten gällande diabetes, Alzheimers och blodproppsbildning får jag ju inte heller utan kaffet. Samtidigt, när jag väljer att avstå från kaffe är jag psykomotoriskt lugnare, mera mig själv och får lättare sömn. Så kaffedrickandet är en balansgång och ett val.
14.11.12
Ack, du kära kaffekopp
Detta inlägg tjänar mest som nekrolog till mitt, ännu så kära, kaffe. Jag har druckit det sedan barnsben, mamma lät mig smaka redan som 3-åring och i Henriks dagbok från mitten av 90-talet skriver han att vi drack kaffe med mamma och pappa. Så jag kan räkna med minst 10 år av aktivt kaffedrickande. På studietiden ökade kaffedrickandet drastiskt, jag minns att jag nåt år räknade ut att jag skulle spara en hundring i månaden om jag skulle sluta köpa kaffe. Jag började alltid mina morgnar hemma med att koka 5 koppar kaffe i Moccamastern. Lunch- och eftermiddagskaffe därpå så var jag redan uppe i 8-10 koppar (mormorskoppar alltså, inte muggar) per dag.
Sedan länge har jag varit såpass kräsen att jag har hållit mig till mörkrost, hade mina favoriter, bland dem Moccamestarits Etiopia Harar, Etiopia Yirgacheffe och Kenya AA estate samt Kaffa Roasterys Kenya-kaffen och Go'morron. Drack sällan dåligt kaffe, men ibland vid akut behov också det. Denna sommar gav magen sig till känn, säkerligen efter en lång stressperiod och dåligt kaffe, och jag fick lära mig vad reflux betyder. Efter det var stackars buken inte mera sig själv. Så jag beslöt att avsluta det jag visste att riskerade dess hälsa - mitt kära kaffeberoende.
Abstinensbesvär, det man lätt får efter avslutat beroende, kom inte till mig. Kanske en ynklig dag av huvudvärk. Frånvaron av dem kan bero på att jag i stort sett har ersatt kaffet med tedrickande, dock inte i lika gigantiska mängder. Numera, när jag inte dricker kaffe egentligen mera, märker jag att jag inte känner dendär illusionella piggheten och svullnaden. När jag är trött är jag trött och när jag är pigg är jag verkligen pigg. Inget pretentiöst. Känns verkligen bra. Må medges att jag saknar kaffet aningen på morgonen - okej jag har blivit van att koka tevatten, men arma dagar om Johanna stiger upp och kokar kaffe och det doftar så gott... Ajaj. O andra sidan blir jag illamående om jag ens känner doften av dåligt kaffe, så mina kaffesinnen har nog blivit skärpta. Sist och slutligen njuter jag mera nuförtiden av kaffe när jag dricker det än tidigare. Det är en njutning och inte ett tvångsbeteende och det är så det skall vara.
Inga morgnar med kaffe och husis mera. RIP. |
26.10.12
NOSA – en helg i Norge
9.10.12
Glädje, frid och lovsång
Läser nu igen Bo Branders Ett år med Jesus och ikväll handlade andakten om tacksägelsedagen och lovsång. Branders beskriver så bra hur glädjen är det mest smittosamma evangelisationsverktyg vi har - och jag håller med honom. Han går igenom olika händelser, mest i Apostlagärningarna och visar på glädjen och hur den fått folk att se Jesus. Han beskriver också hur lovsången bara kommer från ett hjärta som känner hunger och sorg, sorg över synden. Därefter, med omvändelsen, kommer lovsången.
Eftersom temat är lovsång vill jag dela med mig tre godingar:
Hillsong - At the cross
"At the cross I bow my knees
Where Your blood was shed for me
There's no greater love than this
You have overcome the grave
Glory fills the highest placeWhat can separate me now."
Newsboys - Your love never fails
"You stay the same through the ages
Your love never changes
There maybe pain in the night but joy comes in the morning
And when the oceans rage
I don't have to be afraid
Because I know that You love meYour love never fails."
Newsboys - Pouring it out to You (handlar speciellt om lovsång, alldeles härlig!)
"My hands go up, giving you glory
I just can't get enough
You are so worthy, Lord
I'll keep pouring it out for you
My cup is overflowing
With your perfect love
You're all I'm longing for
I'll keep pouring it out for you."
30.9.12
En helg i Vasa
16.9.12
Kyrkhelgseufori (jep, that's a word)
Varje år när jag åker upp till norra Österbotten överraskas och fascineras jag över hur lugnt och vackert det är och hur härliga alla människor är. Jag vet att det låter euforiskt och jag vet att människornas beteende och inställning långt beror på det att de är kristna vänner och bekanta från år tillbaka, både unga och gamla. Till Österbottens försvar säger jag dock att det verkligen finns något speciellt bland österbottningar, deras inställning till medmänniskor, deras lojalitet, hjälpsamhet, intresse och trohet till varandra och sin kultur, dit jag även räknar församlingslivet. Jag är inte den enda helsingforsbon som märker det och jag är säker på att jag kommer att förundras över samma sak precis varje gång jag åker till Österbotten.
Egentligen beundrar jag Finlands vackra natur redan hela tågresan upp (och ner) och njuter av fem timmar tid att läsa ganska lite skolböcker och mycket mera skönlitteratur. Jag vet att själva resan, inte nödvändigtvis bara destinationen, utgör en del av fascinationen. Att vara borta från vardagen, stressen, storstaden. När jag i min förtjusning så prisade Österbotten blev jag själv samtidigt medveten att jag kanske ändå inte kunde bo där en längre tid, det är så litet och kretsarna är små. Kanske skulle jag då igen sakna Helsingfors?
Jag vill fortsätta med att beskriva glädjen i att komma till en kyrkhelg. Till en början känner jag kanske lite torgskräck inför den stora människosamlingen, men när bekanta ansikten, både unga, men särskilt de äldre, kommer för att skaka hand och visar att de uppskattar mig och är intresserade av mitt liv, då väcks min tacksamhet. Tänk att få bli bekräftad av så många människor, både som människa, men speciellt som kristen. Det är viktigt. Att få sitta bland dessa trossyskon i kyrkan och höra lovsången ljuda mäktigt i hela kyrkan – det är redan himmelskt.
På tal om himlen vill jag berätta en till sak. I Österbotten är det beckmörkt på kvällen och natten. Himlen är inte alls upplyst av stadens ljus och när man kör från Kokkola till Nedervetil är det bara mörkt. Man ser inte ens huset som man anländer till ordentligt förrän följande morgon. Den stora fördelen, förutom att det redan är väldigt spännande att köra i mörkret, som uppträder vid sånahär förhållanden är att man ser hela stjärnhimlen i all sin prakt. Den tungt becksvarta himlen lyses faktiskt upp av de miljontals stjärnor man ser. Tillochmed vintergatan är alldels synlig. Jag trodde jag hade sett stjärnor, men nu vet jag att man har inte sett stjärnor innan man har sett stjärnhimlen en klar kall natt i Nedervetil. Kanske borde man tipsa reseguiderna om denna sevärdhet?
Den upplyftna, tacksamma känslan av idel glädje jag får efter en helg fylld med helt tykki undervisning, själavårdande diskussioner och uppmuntrande människomöten påverkar möjligtvis detta inlägg. Glad söndag – I'm so holy!
9.9.12
Eutanasi - om dödskvalitet och om liv efter döden
Ikväll vill jag därför skriva om Juha Hänninens, överläkare på terminalvårdhemmet Terhokoti, uttalande om att tillåta eutanasi i Finland. Hänninen har tidigare talat emot eutanasi, aktiv dödshjälp, men nu tycker han, efter att ha sett så många dö en besvärlig död, att det skulle vara vår plikt som sjukvårdspersonal att lindra den smärta som sjukdomen orsakar. "Eutanasia voi hänen mielestään olla mahdollisuus auttaa tilanteessa, jossa lääketiede on kyvytön", skriver Helsingin Sanomat den 29.8.2012. Hänninen har nyligen publicerat en bok, Eutanasia - hyvä kuolema, och skriver där att patienten skall ha rätt till dödshjälp efter att alla medel för att lindra dödssmärtan har getts och patienten ännu efter det vill dö. Eutanasi skulle ses som naturlig död och sjukvårdspersonalen skulle ha rätt att avstå från att delta i aktiv dödshjälp.
"Du skall inte dräpa" lyder det femte budordet. Som en 25-årig, ung och aningen naiv, troende kristen och snart färdig läkare ser jag att eutanasi intet annat är än att döda. Argumenten för eutanasi brukar vara att patienten har en självbestämmanderätt och skulle därmed också få bestämma om sin död. Patientens autonomi skulle inte förverkligas med eutanasi, läkaren skulle ju vara den som bestämmer när patienten lider så mycket att denne får dö. Vi har fått livet som en gåva, varken vi själva eller en läkare har rätt att ta det livet. Precis som i övrig patientvård är det så att läkaren är den som är experten, läkaren föreslår den vård som han anser vara bäst för patienten och patienten mera överensstämmer än bestämmer om sin vård. Patienten har rätt att avböja vård, men inte att välja vilken vård han så att säga tar emot. Läkaren igen har en plikt att tom. emot patientens vilja bevara patientens liv, när denne äventyrar det. Vår uppgift som läkare är att förbättra livskvalitet, inte dödskvaliteten.
Hänninen ser döden som en sjukdom, som bör behandlas, inte som ett sluttillstånd, från vilket det inte finns en återvändo. Han har rätt i att medicinen är inkapabel att hindra en oundviklig död med dess smärtor, faktum är att människan är en dödlig varelse. Som sjukvårdspersonal skall vi ge vårt allt för att hindra fysiska smärtor och också ge stöd och medel för att tåla den psykiska smärtan som hör ihop med döden. Vår uppgift som läkare är alltid att främja liv. Av läkarna i Finland tycker 96% att god palliativ vård ersätter behovet av eutanasi och Hänninen säger också att terminalvården i Finland har förbättrats på de senaste åren.
I en tidigare artikel om eutanasi i läkartidningen Duodecim (2011:127) beskriver Hänninen olika aspekter av eutanasi och kommer fram till att eutanasi utgör ett moraliskt dilemma, vilket jag håller med om. I artikeln konstaterar Hänninen att viljan att dö hör ihop med hopplöshet och depression samt fysiska symptom, främst av allt smärtor, och han skriver att det etiska problemet uppstår när vi skall dra en linje var smärtan och lidandet blir outhärdliga. I artikeln framgår att läkarna ofta ser till det fysiska lidandet, smärtan, medan patienten som önskar dödshjälp ofta hänvisar till den psykiska smärtan. "Kuolema on äärimmäinen kipulääke" skriver Hänninen och menar enligt min åsikt att döden är lösningen på problemet död. Han skriver att livet måste ha en viss kvalitet för att vara värt att leva. Här tycker jag att Hänninen börjar röra sig på väldigt farliga vatten, särskilt när han fortsätter med att det är upp till var och en att bestämma var minimigränsen för livskvalitet går och att livet i sig inte är gott.
Gud har skapat livet, det är gott. I första Moseboken 1:31 kan vi läsa: "Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott." Döden igen är ond, den är slutgiltig och innebär ett slut på människans tid på jorden. Skulle allt liv sluta där skulle döden inte vara ond. Men människornas liv på jorden är bara ett preludium för livet efter det. Dethär orsakar mycket hopplöshet och ångest för den som funderar på det och inte vet vilken destinationen efter jordläggningen är: himmel eller helvete. Med eutanasi vill man erbjuda en, till det yttre sett, väldigt enkel lösning på detta lidande, en lösning som i själva verket inte ens efter döden tar bort lidandet och troligtvis orsakar ångest i den som deltar i den aktiva eutanasin.
Det fysiska lidandet kan vi medicinskt påverka och här skall vi vara ivriga att påverka, vården kan förbättras genom att vi intensifierar terminalvården. Det psykiska lidandet, den existensiella smärtan som Hänninen också beskriver att den döende ofta har, kan vi inte med klassiska medicinska metoder påverka. Men att erbjuda en lätt död är varken en lösning och skall inte vara ett alternativ. Vi, jag talar om kollektivet läkare, borde kunna erbjuda andligt stöd till den döende, sanning om vem Gud är och vad Han har att erbjuda i livet efter döden.
24.3.12
Syskonsaknad
18.3.12
Rätt till liv - en morbid artikel om nyfödda barn
10.3.12
Vorbereitungen für München
7.3.12
En onsdagkväll hos mamma och pappa
Lyckad återupplivning av den kära ljusröda
26.2.12
Sonntagschreiben
"What's wrong with the world mama
That's the reason why sometimes I'm feelin' under
That's the reason why sometimes I'm feelin' down
It's no wonder why sometimes I'm feelin' under
Gotta keep our faith alive 'till love is found"
19.2.12
Om syskon
15.2.12
Aftonen innan mitt andra kvartal
9.2.12
Oodi idolille
5.2.12
blåögd ärlig finsk kristen möter muslim
24.1.12
Äänestää älyllä?
21.1.12
Presidentval och samvetskval
Söndagen den 22.1 röstar Finland en ny president åt sig efter President Halonens 12 år i slottet. Högst antagligen kommer första röstningen inte att vara avgörande och vi får rösta ännu en andra gång.
Jag minns bra presidentvalen år 2000 och 2006. Vid millenniet stod Esko Aho emot Tarja Halonen och Hanna 13 år var ivrig att besöka Ahos valkvällar, tex. på Barona Arena i Esbo. Av detta kan ni redan dra slutsatser om min politiska inriktining. Efter Halonens första mandatperiod blev hon omvald framom Sauli Niinistö och det var första gången i mitt liv jag fick rösta i presidentval. Då upplevde jag ännu inte något kval, det var bara roligt att få rösta.
Idag när jag närmar mig min 26:te födelsedag och röstningen är bara en dag ifrån har jag ännu inte bestämt vem jag skall rösta på. Hela hösten och början av våren har jag ivrigt följt med valdebatter, analyser i Helsingin Sanomat och andra media samt varit flitig på att diskutera valet med andra. I början var jag alldeles säker vem min röst skulle gå till. Många diskussioner, valmaskiner och gallup-undersökningar senare är jag alldeles konfunderad. I riksdagsvalet, som jag skrev om förra våren, var det sist och slutligen enkelt eftersom jag kom underfund med att jag vill rösta på parti och inte på person. Nu handlar det mer än någonsin om personen och hans/hennes åsikter.
Jag ställs inför samma problem som i våras: skall jag rösta på en kandidat som delar min övertygelse eller skall jag rösta på den som jag tror skulle bli en bra president även om han/hon inte delar alla mina (viktigaste) åsikter? Det jag gått och grubblat på är om politiska åsikter, som tex. utrikespolitik, finanskrislösningar, ekonomiska tyngdpunkter, kan vara kristna även om de inte vid första anblicken verkar vara det? För mig är nämligen de kristna åsikterna de som väger mest, inte språkfrågan, inte jämlikheten, inte vår image utåt, utan att vi som land står för det som vi tror på och säger ut det även om vi är et litet land.
Såhär långt är det enkelt. Med dessa kriterier skulle jag ha en kandidat. Men sedan kommer det svåra. Om min kandidat inte kommer till andra omgången, påverkar jag med min röst att en annan god kandidat inte heller kommer till andra omgången och två enligt mig otänkbara kandidater kommer? Borde jag rösta på en favorit ”för säkerhets skull” för att inte han (det är väl i detta skede självklart att inte hon är en favorit) faller bort från andra omgången?
När dessa tankar kommer upp får jag ångest. Inte för att det är svårt att veta hur rösterna kommer att dela sig, det kan ingen förutspå, utan av den orsaken att det för mig inte är en liten sak vem jag röstar på. Jag kan rösta ”för säkerhets skull”, det skulle inte vara ett problem. Men sen kommer min tro emot. Är det i detta val och i mitt liv viktigare att välja den enligt mig bäst lämpade eller är det egentligen viktigt att stå upp för min tro? Om det bara skulle vara jag som dömer mig själv skulle jag komma över det. Men jag vill göra det som är rätt i Guds ögon.
Så här är mitt scenario: vill Gud att jag lägger min värdefulla röst på en kristen kandidat eller har Han räknat ut det så att den sämsta kandidaten skall ”röstas ut” genom att också de kristna sätter rösterna på en av favoriterna? Tänk om jag röstar fel? Tänk om jag och andra i min situation med våra värdefulla röster orsakar att en god kandidat inte kommer på andra omgången eller tänk om vi inte vågar stå för vår övertygelse?
I skrivande stund kommer två saker upp i mina tankar. Det första är vad Timo Soini sade i Helsingin Sanomats valtent: toivon ainoastaan että minä en häpeäisi Kristusta eikä hän minua och det andra: Gud är allsmäktig. Dessa två faktum gör att röstandet efter alla om och men, efter alla obesvarade frågor ändå är lätt.