Om att pröva sitt hjärta rätt inför Gud

Detta blogginlägg bottnar i tankar efter en predikan (7.8.2016 Vakuuttunut Jeesuksesta) av Missionsstiftets präst Markus Pöyry om fariséen och publikanen. Hade egentligen tänkt fira denna lediga kväll med artiklar om nyföddas epilepsier, men skrivivern och inspirationen tog över :)

Pöyrys predikan handlar om verkligen fundamentala saker i den kristna tron och ämnet är viktigt för varje kristen så jag rekommenderar att du lyssnar hela predikan först. Jag kan försäkra er svensktalande att ni helt säkert förstår Markus tydliga finska uttydning. Han predikar om ämnet hur vi kan vara säkra på att vi är rättfärdiga och predikar om den rättfärdighet vi fått av Jesus jämfört med fariséens felaktiga uppfattning om sin egenrättfärdighet. Jag tänkte dock koncentrera mig på det Markus tar upp i slutet av predikan - problemet med det som vi tror är motsatsen till fariséen.

I många kristna sammanhang och inte minst i lutherska gudstjänster uppmanas vi innan nattvarden (ofta också innan syndabekännelsen) att pröva våra hjärtan. Predikanten eller prästen kan ha en motiverande inledning där han tar upp hur vi borde vara och ställer oss frågan om vi har levt vårt liv på detta sätt? Har vi varit tacksamma för alla de välsignelser vi fått i livet, har vi levt kyskt och inte fallit i begärssynder? Har vi älskat Gud mer än människor? Tanken bakom dessa frågor är att få oss att känna oss skyldiga och syndiga dvs. få oss att känna det motsatta som fariséen kände.

Jag har alltid känt ett obehag för denna typs frågor. Som tonåring när jag sporadiskt besökte en pingstförsamling och man efter dessa frågor blev kallad till altaret för att ge sitt liv åt Jesus kände jag mig inte alls bekväm att gå till altaret även om jag kände mig väldigt missmodig. Också i en luthersk mässa kan jag känna mig obekväm när dessa frågor ställs inför syndabekännelsen och jag inte får den syndanöd som prästen försöker framkalla.

I den lutherska mässan är bakgrunden till denna fråga i 1Kor 11:28 "Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren." Innan nattvarden vill prästen att var och en som kommer till nattvarden får motta Guds fullständiga förlåtelse och inte Guds dom (som kommer över dem som ovärdigt tar emot nattvarden).

Såsom Markus undervisar i sin predikan är att pröva sig själv här, såsom Paulus skriver, inte att pröva sina synder och söka djupt i sin själs mörka skrymslen efter möjligast mycket dreck och smuts. Trots att vi kristna ibland kan se detta som fromt är det i verkligheten inte det. I 2Kor 13:5 skriver nämligen Paulus följande: "pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet." Att pröva sig själv är alltså att pröva sin tro och fråga sig själv om jag tror på Jesus Kristus. Att pröva oss själva om vi förtröstar på Honom, om vi är övertygade av Honom.

Problemet med att med förstoringsglas söka och söka synder i sig själv för att sedan läsa upp den bedrägliga listan åt Gud är att vi gör djävulens arbete. Detta är farligt! När vi gräver i vår själs djup kommer vi inte att hitta annat än synd och smuts och än mera av det, för till vår natur är vi helt i synd fallna människor. Vi hittar bara brott mot Guds vilja, otillräcklighet och misslyckanden. Varför, ja, varför skulle vi vilja gräva efter detta och göra djävulens jobb när vi redan lider mycket av att han gör det för bra själv? Detta är inte fromhet utan dumhet.

"I din kärlek räddade du min själ från förintelsens grop, ty du har kastat alla mina synder bakom din rygg." Jes. 38:17

Att höra denna predikan var förlösande för mig. Att påminnas att vända blicken bort från mig själv och mot Jesus och att påminnas om att inte försöka framkalla syndanöd genom en djupdykning i mitt syndiga hjärta. Jag tror att jag tillsammans med alla er kristna bröder och systrar kan säga att jag med mig själv vet mig vara syndig. Precis såsom Markus Pöyry säger så avslöjar Guds lag i Bibeln det åt mig. Också alltför ofta påminner djävulen mig om det. Som tur är inte evangeliets kraft beroende av om jag i den stunden när syndabekännelsen läses känner mig bedrägligt syndig eller inte. Evangeliet ger fullständig förlåtelse oberoende av mitt känslotillstånd! Halleluja.

Den avgörande frågan - och här vill jag också fästa alla icke-troendes uppmärksamhet - den avgörande frågan när vi står inför Jesus och vet med oss själva att vi är syndare som förtjänar Guds dom och evig förtappelse är: vem litar du på, vem sätter du din förtröstan på, vems hjälp är du övertygad om? Här hoppas jag innerligt att svaret för allas vår del är på vår kära Herre och broder Jesus Kristus.

Markus Pöyry målar till slut upp en underbar bild om hur djävulen står och frågar oss om våra gärningar räcker till himlen - vi hamnar svara nej. Räcker vår trosglöd då för att komma till himlen - igen tvingas vi svara att knappast det. Men när djävulen då frågar om vi är bland dem som räddas till himlen svarar vi med säkerhet JO! För vi är övertygade om Jesus. Vi har frågat Honom till råds, vad har Han redan har fullbordat för vår skull? Han har dött i vårt ställe för att vi skall få Hans rättfärdighet! Vi och jag kan säga med Paulus i Fil 1:6 att jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i mig också skall fullborda det intill Kristi Jesu dag.

Är kvinnans kropp hennes egen - kort om aborter och hemförlossningar

Först vill jag säga att detta inlägg inte är skrivet i syfte att provocera. Jag skriver för att reflektera kring helheten "kvinnans kropp" ur en kristen synvinkel och försöker besvara de frågor jag själv har ställts inför på sistone. Om inlägget väcker frågor är det bara att kommentera så försöker jag besvara frågorna.

Förra veckan överskred hemförlossningarna nyhetströskeln i Vasabladet och Österbottens Tidning. Jeanette Östman skrev i VBL 8.8.2016 om det ökade antalet hemförlossningar i Svenskösterbotten och här i Vasa har hemförlossningar bekymrat oss på sjukhuset under sommaren. Redan i juni (VBL 17.6.2016) skrevs det i Österbotten om det ökade antalet hemförlossningar i Finland. Tänker inte i detta inlägg gå in på åsikter för och emot, som yrkeskunnig tycker jag att det ur barnets perspektiv är der allra bästa för barnet att födas på ett sjukhus med omedelbar möjlighet till intensivvård för nyfödda.

Problemet - såsom jag ser det - är det samma som i diskussionerna om abort. Man gör frågan till en kvinnofråga och säger att "kvinnan har rätt att välja" eller "kvinnan bestämmer över sin egen kropp". I Sverige pågår en stark rörelse kring hemförlossningar med sloganen "min kropp - mitt barn - mitt val". I diskussionen om abort har dessa argument använts länge och dessa gör det omöjligt att diskutera frågan sakligt eftersom vi kvinnor tar illa upp om någon ger uttalanden som berör vårt personliga område, vår kropp. Frågan om att avsluta ett liv eller frånta ett barn dess möjligheter till bästa möjliga vård vilseleds till att gälla kvinnan. Egentligen väldigt absurt och egoistiskt. Det ofödda barnet, som ännu saknar röst och bestämmanderätt över sin egen kropp, glöms bort i båda diskussionerna.

För att återgå till kvinnans kropp. Är kvinnans kropp verkligen hennes egen som så många argumenterar? Som svar på frågan erbjuder jag ett bibelställe för att diskutera saken ur en kristen synvinkel som jag lovade. I 1 Korinterbrevet 7:4 står det följande i Pauli undervisning om äktenskapligt samliv: "Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun." Jag räknar ut att inget foster, vare sig hos en mamma som vill abort eller hos en mamma som önskar hemförlossning, har blivit till utan äktenskapligt samliv dvs. sex. I detta sammanhang gäller det därmed att kvinnan inte bestämmer över sin egen kropp. Mannen och kvinnan som förenas i äktenskapligt samliv bestämmer gemensamt om kroppen i enlighet med 1Mos 2:24 - de är ett kött.

Martin Luther förklarar i boken "Om kyrkans babyloniska fångenskap" den protestantiska kyrkans syn på äktenskap och jämför den med synen i den romerska kyrkan. Han skriver att mannen eller kvinnan efter trolovning (eller efter äktenskap) inte mera tillhör sig själva och därmed är deras kroppar inte mera deras egna att bestämma över. De kan inte ge bort det som inte är deras (dvs. skall inte kunna ha sex med någon annan) för de kan inte ensam bestämma över något som inte är deras (dvs. deras kropp). Också Timothy Keller, en evangelisk präst och undervisare i New York är i samma linje med Luther angående detta.

Jag kommer alltså till den slutsatsen att kvinnans kropp, i dessa fall som berör aborter och hemförlossningar, inte är kvinnans egen att bestämma över. Inte heller skall såklart mannen ensam bestämma över kvinnans kropp. Som kristen kvinna vill jag hålla fram den kristna synpunkten och utifrån den fortsätta diskussionen om aborter och hemförlossningar och andra saker där kvinnan försöker vara envåldshärskare i frågor som hennes autonomi inte i verkligheten sträcker sig utöver.

Den synd som jag dagligen behöver bli avslöjad i

Min tro består av två delar: lag och evangelium. Som en akademiskt högtutbildad människa känner jag ett visst drag efter mera kunskap. På grund av min kristna övertygelse och mitt därmed självklara intresse i Guds Ord resulterar detta i en djupare insikt i Guds lag. Jag kan bra lyssna många timmar på undervisningar kring specifika ämnen i den kristna tron och skriva bloginlägg, till vilka jag söker efter en speciell kunskap. Jag mättar min kunskapstörst och lär mig mera om Guds lag.

Trots att jag ibland tänker det (och också ibland tror på det själv) så räcker inte min kunskap och insikt i Guds lag till min frälsning. Jag blir frälst genom evangelium, genom den relation med Gud som Jesus gjort möjlig genom att Han tog på sig min synd på korsets trä. Jag, trots att jag i mig själv är en syndare, får ha en obruten relation med Gud. I den relationen talar Gud till mig och jag talar tillbaka. Gud, som har gjort allt för mig som både i och utanför universum är möjligt, älskar mig så högt att min naturliga reaktion på detta borde vara att jag dras till Honom som till en magnet och längtar efter Honom så oändligt mycket mera än två makar kan längta efter varandra. Men jag finner mig alltför ofta i den situationen att jag inte längtar efter och törstar efter min himmelska Far och den intima relationen som jag kunde ha med Honom. Jag nöjer mig med att be bara när det känns att jag vill och jag behöver få hjälp och väljer alltför ofta annan läsning än Bibeln. Jag inser inte att mitt andliga liv är beronde av en daglig dialog mellan mig och Gud.

"Gud, du är min Gud, tidigt om morgonen
söker jag dig. Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig i ett torrt land
som försmäktar utan vatten." Ps 63:2

Jag finner mig vara aningen nyfiken på alkoholister, prostituerade, brottslingar och andra vars liv ser ut att gå ut över ett stup. Deras synd är ute i öppen dag, andra vet det och de själva vet det mer än väl. Ingen blir bedragen av ett vackert slipat yttre. Men om synden inte är offentlig då frestas vi till stolthet över vårt eget liv och likgiltighet angående allt det Gud har gjort för oss. Vi vill kanske ha Gud med bara på femtio eller åttio procent av vårt liv och tycker att resten klarar vi bra av själva.

I en predikan jag hörde av Markus Pöyry i kyrkan i våras berättade han hur djävulens främsta attack riktar sig på vår relation med Gud - vårt böneliv och vårt bibelläsningsliv. Djävulen vill mest av allt att vi slutar upp med det. Han drar oss bort från Gud och låter oss bli stolta över att vi klarar oss så bra själva. Låter det inte ganska lindrigt? En liten obetydlig sak om vi inte lyckas med en daglig dialog med Gud i bön och i bibelläsning. Nog är väl otukt, avund, lust och girighet mycket värre?

Ett avbrott i den dagliga relationen, där Gud talar till mig och jag talar tillbaka leder till slut till ett mycket värre tillstånd än de ovannämnda synderna. Vi blir omedvetna om vår synd. Vi blir stolta över hur bra det går för oss, vi blir egenrättfärdiga och kommer till slut att sakna rättfärdigheten från Gud. Att ligga i det offentligt synliga syndadiket skulle då vara ett bättre alternativ, för om vi inte tror oss ha någon synd behöver vi inte heller bli frälsta. Vi kan ha ett akademiskt intresse för teologi, men totalt sakna en personlig intim relation med den Frälsaren som har dött för all vår synd. Så att behandla avståndstagandet från det dagliga umänget med Gud som en naturlig fas i den kristnas liv eller en bagatell är väldigt farligt. Vi behöver känna igen den synden mot första budet - att vi väljer något annat till gud över oss än den Allsmäktiga Treeniga Guden - och hårt bekämpa den.

Redan för länge sedan fick jag följande tips för mitt kristenliv: don't pray to get smarter through His Word, pray to get to know Him more through His Word. För mig gäller det att inte nöja mig med ett akademiskt kristet intresse för mer kunskap om Gud, utan att därtill intensivt längta efter, trängta efter och kämpa för en daglig dialog där jag får fördjupas i min relation med min Far.

Till slut vill jag ännu ta upp varför denna personliga relation med Gud är så viktig. Gud har satt oss som sina tjänare i den här världen. Paulus skriver i Filipperbrevet att han helst skulle vara hemma hos Gud, men om livet på jorden innebär att hans arbete bär frukt, vet han inte vad han skall välja (Fil 1:22). Några verser innan (v. 20) skriver Paulus att han är viss om att "Kristus nu som alltid skall av mig frimodigt förhärligas i min kropp, vare sig jag lever eller dör." Detta som Paulus skriver är vår kallelse, som han uttrycker det är det vad vi både lever och dör för - att Kristus genom oss skall förkunnas och lysa sitt ljus över all mörkrets makt som härjar i världen runt omkring oss.

Om vi tror att vi lever i ett andligt vakum kan vi bli lata och inte inse nöden och nödvändigheten av att Kristus blir förkunnad. Men för att vi vet att där inte Kristus bor, där bor en annan andemakt, så är det livsviktigt att Kristus genom oss blir förkunnad för dem som är omkring oss. Förra söndagen predikade Pöyry om vem som bor i vårt hjärtas kammare. Han påpekade hur det till det yttre rena och städade hjärtat, det som jag skrev om tidigare som inte vet med sig om sin synd, det hjärtat som inte har blivit renat genom vatten och ande (inte tagit emot frälsningen) inbjuder demoner och onda andar att bo i det. Så både för oss, för vår egen frälsnings skull, och för andra, som Gud genom oss kan leda till frälsning, är det av yttersta allvar att vi tar vara på både lag och evangelium. Att vi med den största ivern och i Jesu Kristi kraft arbetar för vår personliga, djupa relation med vår Fader, som Jesus har öppnat för oss genom sin död.

(Tack till Sofie för en kort, men intensiv och inspirerande diskussion på eftermiddagen!)

Lite mer utförligt om nattvarden, under en tågresa

Vi firar nattvard i alla kristna gemenskaper och samfund.  Men vad är nattvarden egentligen? Är Jesus fysiskt närvarande i brödet och vinet eller är nattvardens måltid mer av en symbolisk betydelse? Och vem är välkommen till nattvarden och vem är inte?

Jesus instiftade nattvarden samma kväll som Han skulle bli förrådd, precis såsom instiftelseorden i 1Kor. 11:23-26 börjar: "Den natt då Herren Jesus blev förrådd…". Jesus skulle lämna lärjungarna, men gav dem ett löfte om att de, och också vi som kommer efter dem, lekamligen skulle få träffa Honom igen. Han hade redan tidigare i Joh. 6 sagt att Han kroppsligen skulle vara närvarande i nattvardens bröd och vin.

"Jesus svarade: "Jag säger er sanningen: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen. Mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, ska också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, inte som det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter det här brödet ska leva i evighet." Joh. 6:53-58

Nattvarden är de troendes måltid, där Jesus lovat vara med. Nattvardens bröd och vin är Kristi kropp och blod  i vilka det ges syndernas förlåtelse genom Jesu instiftelseord. I nattvardens centrum står alltså Jesu ställföreträdande död på korset, nattvarden är det rena evangeliet. "Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död till dess han kommer." (1Kor. 11:26) Jesus låter sig själv dödas för all världens synd, Han blöder på korset för att vi skall få försoning med Gud. I nattvarden finns därmed syndernas förlåtelse. De uttalade orden "för dig utgivet, för dig utgjutet" försäkrar personligen åt varje nattvardsgäst syndernas förlåtelse i Kristus.

Är Jesus då verkligen närvarande i nattvarden? Luther lär ha sagt att han inte släppte dem till nattvarden, som inte kunde instiftelseorden. Utan instiftelseorden som uttalades av Jesus redan den första påsken är brödet och vinet bara verkligen bröd och vin. Utan Jesu ord firar vi bara en måltid. Men genom det gudomliga Ordet förvandlas brödet och vinet och Kristus är själv fysiskt närvarande i nattvarden. I en artikel om nattvarden skriver den svenska bibelforskaren Seth Erlandsson följande: "Såsom två åtskilda naturer i Kristus är oskiljaktigt förenade utan att de blivit förvandlade, så är också i nattvarden två olika naturer, nämligen det naturliga brödet och Kristi sanna och naturliga lekamen, här på jorden tillsammans närvarande i detta sakraments förordnade handling." Alltså äter vi bröd och vin, men mottar Kristi kropp och blod.

Hur blir då vårt bröd och vin i nattvarden Kristi verkliga kropp och blod? Seth Erlandsson förkarar det enligt följande: "Det är helt och hållet den allsmäktige Gudens kraft och vår Herre Jesu Kristi ord, instiftelse och förordning som åstadkommer Kristi lekamens och blods närvaro i nattvarden. Det är de sanna och allsmäktiga Jesu Kristi ord, som han talade i första instiftelsen, som är kraftiga och verksamma ännu idag."
 
Vem är välkommen till nattvarden? Nattvarden är en gudomlig ordning given av Jesus själv till församlingen. Nattvarden är således inte till för alla. Guds Ord i förkunnelsen (predikan, bibelundervisningen) riktas till alla människor utan undantag, men nattvarden är given endast till de troende i Guds församling, där den skall firas till den yttersta dagen. Därför är den en värdig nattvardsgäst som bekänner sig tillhöra Guds församling och som också tror Jesu instiftelseord och bekänner sig behöva förlåtelse för sina synder. Luther skriver i lilla Katekesen: "värdig och väl beredd är den som sätter tro till dessa ord: för eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse".

Nattvarden är ett vittnesbörd om en gemensam bekännelse, om en gemensam tro och därmed är nattvardsgemenskap kyrkogemenskap. Paulus skriver om denna gemenskap (koinonia), vilka firar nattvarden tillsammans i 1Kor. 10:16-17. "Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett, är vi som är många en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd." I samma kapitel lite framåt beskriver han hur vi inte kan ha del i både Herrens bord och andra bord, dvs. vi skall i regel besöka bara ett nattvardsbord. Att inte tillåta någon att besöka nattvardsbordet är inte att fälla en dom över personen, utan endast ett meddelande om att man inte med personen delar församlings- eller kyrkogemenskap. Ifall personen i fråga vill ansluta sig till församlingen och överge andra församlingsgemenskaper och annan nattvardsgemenskap kan den därefter komma till nattvardsbordet.

Paulus är hård angående de ovärdiga nattvardsbesökarna (obs. att här inte menas de som hör till en annan församling) och därför skall också vi vara nogranna med nattvardsbesökarna. Den som inte tror på Jesu ställföreträdande död, den som inte tycker sig behöva förlåtelse och den som inte vill överge sitt syndiga leverne är inte värdig nattvarden. Om dem som mottar nattvarden ovärdigt står det skrivet att de äter och dricker en dom över sig (1Kor. 11:29). Därför skall vi både pröva oss själva innan vi går till nattvarden och som församling gemensamt avråda alla dem i församlingen som är ovärdiga från att gå till nattvarden. Den som äter och dricker en dom över sig mottar i nattvarden inte förlåtelse, utan förhärdelse och detta är en dom.

Vad behövs för att ta emot nattvarden? Det som behövs är ett troende hjärta. Gud är den som ger oss denna tro, denna förtröstan på att brödet och vinet verkligen genom Hans Ord är Kristi kropp och blod och verkligen kan ge oss syndernas förlåtelse. Alltså tas förlåtelsen i Kristi kropp och blod emot endast i tro.

Åt dem som funderar över sin egen värdighet säger Luther: "Jag skulle gärna vilja vara värdig, men jag kommer inte på grund av någon värdighet utan på grund av ditt ord och för att du har befallt det. Jag vill gärna vara din lärjunge. Med min värdighet får det sedan gå hur det kan." Alltid är vi inte lika tyngda av vår synd, men då kan vi tro på Ordet, där det klart avslöjas vår alltigenom syndiga natur. Att ta emot nattvarden är för oss svårt för att det i nattvarden ges oss nåd och förlåtelse helt gratis. Den i Kristus döpta kommer till nattvardsbordet för att söka hjälp mot synd och helvete och får utan egna meriter sätta sig ner vid Guds nådebord och ta emot förlåtelsen. För oss är det samtidigt både alltför underbart, men också så svårt att förstå och bara ta emot. Men att besöka nattvarden är vad Gud befaller oss att göra och då skall vi göra det.

Länkar:
Seth Erlandssons undervisning om nattvarden

C.F.W. Walthers teser om nattvardsgemenskap

1 Kor 11:1-16 - en text om detaljen med huvudduken i Korint

"Om en man ber eller profeterar med något på huvudet vanärar han sitt huvud. Men om en kvinna ber eller profeterar utan något på huvudet, så vanärar hon sitt huvud. Det är samma sak som att ha håret avrakat. För om en kvinna inte har något på huvudet kan hon lika gärna klippa av sig håret. Men om det är en skam för en kvinna att klippa eller raka av sig håret, så bör hon ha något på huvudet. [---] Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud utan att ha något på huvudet? Lär inte själva naturen er att det är en skam för en man att ha långt hår, men en ära för en kvinna, eftersom hon har fått håret som slöja? Men om någon har lust att strida om detta har vi ingen sådan sed, inte heller Guds församlingar. " 1Kor 11:4-6, 13-16

 Många gånger har jag hört kristna kvinnor fundera på detta stycke i Första korinterbrevet. Jag vet att en del friförsamlingar har en sådan sed att kvinnorna i gudstjänsten eller under nattvarden eller under en bönestund med både kvinnor och män har på sig en huvudduk. Någon har nån gång frågat mig varför lutheraner inte har det, om vi bara förbiser Pauli ord i 1 Kor eller om det tidigare fanns en sådan sed som sedan dog ut. Senast blev jag tillfrågad av en helt icke-troende man som har långt hår om hans hår är en skam för honom. Ur en kvinnlig lutherans perspektiv försöker jag nu förklara hur jag uppfattar ovanstående bibelstycke.

 Första korinterbrevet 11-14 är skrivet från Paulus till församlingen i Korint  och där beskriver han hur gudstjänsterna skall gå till och hur församlingmedlemmarna skall bete sig under sammankomsterna. Väldigt praktiska kapitel. Kapitel 11 börjar med att Paulus berömmer församlingen för att de har hållit fast vid den apostoliska traditionen och sedan fortsätter han med att beskriva det inbördes förhållandet mellan man och kvinna. Detta är huvudpoängen i 1Kor 11: 1-16. Stycket därifrån som jag har plockat upp ovan är endast en detalj i Pauli brev, ett fel  eller brott i församlingen har ville rätta till.

Paulus undervisar korinterna att de skall ära sitt andliga huvud - Kristus. Korinterna skall, liksom Kristus, söka Faderns vilja, göra den och genom det ära Fadern. Att Kristus är varje mans huvud, mannen kvinnans huvud och Gud Kristi huvud (v. 3) betyder att kvinnan är i samma ställning i förhållande till mannen som Sonen till Fadern. Definitivt inte en rangordning alltså. Förhållandet är ett kärleksförhållande, där två är ett och där kvinnan av fri vilja underordnar sig mannen, såsom Kristus underordnar sig Fadern. Mannen och kvinnan är likvärda. Detta underordnande gäller i sammahangen hustru-man, dotter-far eller församlingsmedlem-församlingsäldste och inte överlag i samhället. (t.ex. på arbetsplatser). Paulus talar ju här till församlingen om saker som berör församlingslivet, inte om samhället. 

Sist av allt i 1 Kor 11, i v. -13-15, går Paulus sedan in på detaljen som församlingen i Korint hade brutit mot. Paulus talar både om hur vi som män och kvinnor skiljer oss från varandra, men hur vi helt och hållet är beroende av varandra. Paulus hänvisar tillbaka till tanken om att ära sitt huvud och förklarar hur vi män och kvinnor på olika sätt skall ära våra huvuden och då kommer vi till frågan vad kvinnan skall ha på huvudet och vad mannen inte skall ha på huvudet. Även om Paulus här talar väldigt praktiskt och om en detalj så hänvisar han bakåt till tanken om det andliga huvudet och till uppfattningen om mannens och kvinnans inre förhållande. Vi måste alltså läsa stycket som en helhet.

När vi ordagrant läser Pauli text står det att det är en skam för en kvinna att be eller profetera utan något på huvudet, men för mannen igen en ära. Helt tydligt skall det alltså finnas en skillnad mellan män och kvinnor och deras beteende i församlingen. Mannen har huvudet öppet - han underordnar sig Kristus och Gud. Kvinnan underordnar sig därtill ännu mannen och visar detta med ett täckt huvud. I de kristna församlingarna under det första århundradet (såsom Paulus nämner i v. 16)var seden och kulturen att täcka huvudet och håret med en duk. Kvinnan visade på det sättet respekt åt männen och klädde sig i enlighet med 1Tim 2:11 och 1Petr 3:3-4 anspråkslöst och hade sin ära och skönhet istället i  "hjärtats fördolda människa med den oförgängliga skönheten hos en mild och stilla ande".  Många bibelforskare hävdar också att tanken med huvudduken var att inte klä sig provokativt i gudstjänsten och detta har säkert också varit en deltanke. Syftet med att Paulus tar upp denna detalj var för att tillrättavisa korinterna i något kvinnorna i församlingen gjorde fel i, emot den tradition de hade i de andra församlingarna och Paulus ansåg det vara skamligt. Kvinnorna i Korint försökte med sitt beteende ta männens ställning i Guds ordning och det var vad som gjorde Paulus så upprörd att han specifikt ville skriva om denna detalj.

Jag tror att huvudduken är en kulturell fråga. Tanken och normen bakom - att klä sig anständigt, ära Gud (sitt överhuvud) med sitt beteende och att respektera männen och underordna sig dem gäller dock för oss idag och det ser jag att är poängen med stycket. I ett samhälle som vårt, där de flesta kvinnor går med håret oskylt, väcker det heller ingen anstöt eller uppmärksamhet att ha håret oskylt i församlingen. Det skulle snarare vara avvikande och eventuellt uppseendeväckande om kvinnorna skulle vara skylda i församlingen, när de inte är det annars. Jag tror snarare att vi skulle bli mer självmedvetna och känna oss konstiga om vi hade duk på oss. Att ordagrant följa Pauli ord här i 1 Kor 11 skulle enligt mig mera vara en symboliskt gest än en lydnad mot Guds Ord. En lydnad mot Guds Ord för oss kvinnor är att ta vår position som kvinnor och inte sträva efter de uppgifter och den ställning Gud har gett männen. I vårt samhälle idag är detta den viktiga frågan att diskutera och inte det huruvida kvinnor skall ha huvudduk eller inte. Hur fel har vi inte uppfattat Guds Ord i sin helhet om vi diskuterar huvuddukar men samtidigt inte gör skillnad på manliga och kvinnliga präster?

Till sist vill jag ännu nämna om kvinnors och mäns hårlängder eftersom det också är något som tas upp i detta stycke och som jag blivit tillfrågad om. För att igen se på helheten tror jag att tanken då var och ännu är att skilja mellan manligt och kvinnligt. Gud skapade oss till man och kvinna, Han skapade oss olika och vi ärar Gud och Hans gudomliga ordning bäst genom att vara just det Han skapade oss till. Alltså, så länge som håret på en kvinnas huvud gör henne kvinnlig och håret på en mans gör honom manlig är det i enlighet med vad Paulus skriver i 1 Kor 11.

Om att ha ett andligt hem

För två veckor sedan flyttade jag till Vasa. Efter dryga 28 år i Helsingfors och efter dryga 18 år i samma församling ledde Gud mig att lämna både familj, vänner och mitt andliga hem för att fara till en nytt ställe. Arbetet fanns färdigt och var orsaken till flytten. Lägenhet fick jag rätt enkelt. Att mitt andliga hem också skulle flytta hade jag inte insett. Jag visste i vilken församling jag skulle enagagera mig, men så sent som först när jag anlänt i Vasa kollade jag upp när och var församlingen samlades.

Mitt nya andliga hem är i Missionsstiftets gudstjänstgemenskap i Vasa. Församlingen har mässa varannan söndag, men de andra söndagarna har Missionsstiftets finska församling mässa i samma kyrksal och där går jag också. Församlingsmedlemmarna är dels de samma i både den finska och den svenska församlingen.

Jag flyttade på en lördag och på söndagen gick jag till min första mässa. Jag var mitt i uppackandet och var lite tveksam att gå till kyrkan mitt i allt, men jag gick. Jag tror att båda mina bröder skulle skratta om de sett min stora svarta långa yllekjol, svarta läderstövlar och gråa ylletröja jag gick dit i, men församlingen välkomnade mig väldigt glatt och vänligt. Predikan av Markus Pöyry slog mig rakt in i hjärtat, vilket den gjorde också idag. Jag visste genast att jag var hemma. Kläderna var fel, tidpunkten enligt mig olämplig, men jag både kände och visste att jag var på rätt plats. Här skulle jag tjäna och bli tjänad. Samma känsla fick jag helgen efter i den svenska mässan. Ett väldigt varmt emottagande, Guds Ord som predikades uppriktigt och rakt och trossyskon som delade tankar och känslor efter mässan i kaffebordet.

För mig har det alltid varit en självklarhet att jag har ett andligt hem. Jag vet att det är ganska ovanligt bland lutheraner i både Svensk- och Finskfinland att känna såhär. Ett andligt hem är samma som ett fysiskt hem - ett ställe där du har kärleksfulla föräldrar och syskon, där du kan vara precis som du är, där du kan känna dig trygg och där du litar på det du blir lärd, där du såklart får ifrågasätta, men där du ställer dig under hemmets auktoritet så länge du tillhör hemmet. Ett sådant fysiskt hem är jag van vid och ett sådant andligt hem är jag van vid.

Förutom att jag är van vid de ovanbeskrivna både andliga och fysiska hemmena tror jag dessutom att båda beskrivningarna är så som det skall vara. Jag tror att ett barn mår bäst av ett fysiskt hem såsom jag beskrev det. Likväl tror och vet jag att en kristen mår bäst av att ha ett andligt hem. Ett hem med ett överhuvud, en församlingsherde som tar ansvar för sina får och som ger fåren vad de behöver. Ett hem som den kristne kan besöka regelbundet och ett hem den kristne längtar efter att besöka. Ett hem där den kristne med andra kristna får samlas i Jesu namn och får ta del av Guds Ord och de heliga sakramenten (vilka är givna just till församlingen). Och till sist ett hem där den kristne själv under hemmets regi får tjäna både i arbetet i hemmet (församlingsarbetet) och utanför hemmet (med att sprida evangeliet vidare).

Så nu gläds jag över mitt nya andliga hem. Det är ett hem där jag kan känna mig trygg och där jag vet och känner att jag får höra Guds Ord predikas åt mig (och åt andra i församlingen). I skrivande stund funderar jag huruvida jag mera vill höra till statskyrkan överhuvudtaget. Det blir en fråga att fundera på under nästa vecka. Jag tänker på dem och sörjer till stor del för dem som under statskyrkans regi inte har ett gott andligt hem och som inte har fått höra Guds Ord predikas rätt och rent så att det tveeggade svärdet stinger dem rakt i hjärtat. Församlingsherdens främsta uppgift är att leva av Guds Ord, att fördjupa sig i det och att med dess hjälp leda barnen i det andliga hemmet att rätt leva som kristna och i de flesta församlingar förverkligas detta i praktiken inte alls mera. Detta till mångas stora sorg och till en dels avfall från den kristna tron.

För att sprida evangeliet och för att åt de hemlösa kristna bidra med ett hem tänker jag ivrigt och flitigt göra reklam för min församling, mitt nya hem. Välkomna med mig till kyrkan på söndagen!

"Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. " Hebr. 10:25

Scheiße aus Neapel

Heutzutage passiert es nicht mehr so oft daß ich Kaffee zu Hause trinke. Oder daß ich mein Versteck von Zimtschnecken ganz leer esse. Oder daß ich krank bin. Aber wenn das Letzte von denen passiert kann man auch die zwei anderen erwarten. An dem Zeit kann es auch auch häufig vorkommen daß ich einen Blogeintrag auf Deutsch schreibe.

Jetzt hab' ich Zeit. Ich bin vor zweitem Mal diese Woche krank, und ja, es ärgert mich. Doch nicht zu dem Punkt daß ich unzufrieden sein würde (das werde ich fast niemals), aber zu einem Punkt daß ich wirklich was zu tun haben möchte. Und bevor ich mit den Weihnachtskarten anfange hab' ich auf meinem Tisch einen Artikel von Christian Braw (ein Schwede) auf Deutsch gefunden. Der heißt Göttliche Ordnungen - in der Theologie Martin Luthers.

Priester, Emeritus Christian Braw schreibt von der Ordnung, Ordo, Gottes. Er zeigt in dem Artikel wie das ganze Welt eigentlich sakramental ist, d.h. in allen, auch weltlichen, Ordnungen ist das Wort Gottes eingeschlossen und diese Ordo sind deshalb von Gott eingesetzt und von Gott geordnet. Am interessantesten fand ich in dem Artikel daß was er vom Amt als göttliche Ordnung spricht. Gottes Befehl und Gottes Gegenwart in dem Amt (z.B. Predigtamt, aber auch mein Amt als Ärztin) macht es zu einer göttlichen Ordnung. Braw erklärt weiter Luthers Gedanken: daß jeder Amtsträger ein vicarius Christi ist, ein Stellvertreter Christi, und handelt deshalb in Christi Auftrag in dem Beruf.

Als ich heute krank von der Arbeit bin und gerne da sein würde aber anderseits auch nach dem Herbst ganz erschöpft bin freut es mich von meinem Beruf sowas zu erfahren. Auch in meinem Beruf brauch ich nicht die Stärke und die Ergebnisse selbst produzieren. Braw schreibt dann am Ende des Artikels daß "überschreiten sie die Grenzen des Wortes Gottes treten sie aus der göttlichen Ordnung heraus" und "über das Evangelium hinaus [...] haben die Amtsträger keine Autorität". So muss ich mich  also daran denken lassen daß mein Amt, als Christin und als Ärztin, nur als göttliche Ordnung gilt wenn es vom Evangelium begrenzt ist. Die Stärke zu diesem Ordo Christi kommt auch nur vom Evangelium her, nirgendwo anders.

Na ja, jetzt bin ich fertig mit meinem neapolitanischen Kaffee. Soli Deo Gloria.